Debatterna rasar om hemvårdsstödet. I Finland kan föräldrar vara hemma med sina barn tills de fyller tre år och nu föreslår regeringen att det skulle kortas till två år.
Jag personligen skulle aldrig ha kunnat tänka mig stanna hemma i tre år, än mindre i hela sex år på rakan om jag ställt upp för båda mina barn. Nej herre min jee, vad skulle det ha blivit av mig i så fall! Äktenskapet i kras och jag ett nervvrak till Filifjonka, nej tack inte mitt gebiet. Men, jag erkänner, att gå tillbaka på jobb och sätta en ett-åring på dagis var inte heller en bra idé. Att sätta en 1,5 åring på dagis var kanske snäppet bättre, men inte så mycket lättare det heller, speciellt inte som staden varit så snäll och utlokaliserat vårt daghem 5 km bort och det är himla stressigt att få bil-buss-tågtidballer att gå ihop. Tycker det är ett evigt stress nuförtiden, och sjukdomarna avlöser varann medan jag kämpar med att få mitt eget jobb gjort inom utsatta deadlines. Sover gör jag bara varannan vecka när jag är så utslagen att jag utryckligen dimper ner i sängen fredag kväll klockan 21 och med god tur får sova till nästa morgon kl 8. På veckoslutet gäller det att pricka in mathandlandet och matlagandet för nästa vecka och så byket och städningen förstås. Det är sällan man hinner njuta av livet just nu. Trots att vi skalat bort det mesta av vårt sociala umgänge och dotterns fritidsintressen (funkade inte med skytteltrafiken till dagis) känner jag att vi är inne i rusningstidernas rusningstid och att om man inte aktar sig ligger nog burnouterna bakom hörnet.
Därför är det svårt att förstå hur den där regeringen egentligen tänkte i den här frågan. Det är ju klart att de inte tänkte på barnets bästa - i min värld är nog
barnets bästa att få vara hemma med en förälder som vill vara hemma med
sitt barn. Så om de inte tänkte på barnets bästa, tänkte de månne på kvinnans bästa, på jämlikheten i arbetslivet. Nej knappast. Medan barnen är små är det ändå (i allmänhet) kvinnorna som antingen själva eller av sin arbetsgivare prioterar bort chefsposter - helt enkelt för att inte bli burnoutade och ändå kunna ta hand om sina sjuka barn, för sjuka blir de när de ska in på dagis, det är ju självklart. Så drivkraften i det här förslaget är väl ganska så självklart: pengar. Men tänkte de verkligen att de kan spara? Om vi bortser från hur mycket en dagisplats kostar i jämförelse med hemvårdsstöd som redan debatterats på bloggar och i tidningen där så finns det en annan aspekt att ta i beaktande. Tänkte de alls på att det antagligen blir dyrare att betala både för dagvård och sjukledighet sen när burnouten infinner sig? Eller hur är det med de där barnen som sen känner sig övergivna och oförstådda, handlar vapen på nätet och börjar skjuta vilt omkring sig i tonåren?
Jag vill säga detta till våra beslutsfattare: DET RÄCKER NU REDAN. Sluta trissa upp stressnivån i samhället! Sluta tvinga familjer till sådana val som inte gagnar någon! Börja istället prioritera sådant som gör att vi MÅR BRA! Vi behöver incentiv som gör vardagen mindre stressig och som gör att familj och karriär går att kombinera utan att väggen kommer emot.
På fredagen vabbade jag med ett halvfriskt barn. Det var så skönt att ta en lugn promenad med vagnen till biblioteket, och sedan sticka oss in på musikstunden på församlingen och se den avstressade stämningen där. Jag kände att jag andades! Första gången på mycket länge. Bestämde mig för att ta någon ledig dag med barnen i april, då vi alla är friska och sedan njuta av de där avstressande platserna där hemvårdande föräldrar finns. Jag beundrar deras prioriteringar; mera sånt!
