Livet i storstan på andra sidan klotet är så fullt av intryck av olika slag att min stackars hjärna inte hinner med, än mindre hinner fingrarna plita ner några rader. Jag halvspringer genom San Joaquin-universitetscampuset och förundras över hur mycket ett universitet kan bygga ut och bygga om... Det finns helt klart pengar att bränna på det katolska universitetet. Likaså tycks det finnas pengar för de otaliga utbildningsinstitut som ploppar upp som svampar langs med Vicuña Mackenna, där på andra sidan gatan, dit man för tio år sedan helst inte skulle fôrvirra sig, risken var stor att bli rånad.. Där står nu de privata universitetens nya byggnader på en ståtlig rad: DUOCC, Santo Tomas, IUAP, etc...
Min hjärna håller på att formulera ett längre blogginlägg om det här med utbildning i Chile, men ni får vänta, det är inte klart än...
Jag susar förbi metrostationerna i rusningstrafik (metron hoppar över varannan station mellan kl 6 och 9 på morgonen) och försöker motstå alla intryck från JC Decauxs flashiga reklamaffischer. Sedan förundras jag över tystnaden på Alameda. Jag kan liksom inte släppa minnet av avgaserna och oljuden från de gula bussarna som brukade ta upp strörsta delen av den fyrfiliga pulserande huvudgatan. Detta trots att jag hunnit vara tillbaka på besök flera ganger redan sedan Transantiago genomfördes för fem år sedan. Men jag tycker om den nya innerstaden. Den ger mig hopp om att saker faktiskt KAN gå mot det bättre, att det ännu finns hopp om en hållbarare värld.
För det mesta känns det tyvärr ganska hopplöst då det gäller hållbarhet i storstan. När jag där hemma går omkring och funderar på hur man skulle kunna få igång lokalproducerade ekoägg och leva i en blomstrande landsbyggdsidyll, är jag här helt avskärmad från tanken om att människan var skapt för att leva ett med naturen. Och ärligt sagt känns det skönt att ta en paus från min hippieuppveckelse- erfarenhet (oroa er inte, jag tvättar fortfarande mitt hår med naturprodukter och undviker triclosan i tandkrämen...). Nej, här är det andra värderingar som gäller... men jag vet inte riktigt vilka nu då jag har tappat tron på shoppingcentrenas helande verkan.
Kanske lyckan finns att finna på frukt- och grönsaksmarknaden. I alla fall kändes det otroligt befriande att shoppa loss bland broccolihuvuden och överfulla mandarinkorgar. Eller kanske jag kan hitta lugnet på någon bohemisk krog som jag inte ännu hunnit till. Eller kanske lyckan finns gömd i alla de gamla tidningarna som jag plöjer igenom så att mina fingrar blir alldeles svarta, på nationalbiblioteket varje eftermiddag. Det är i alla fall en alldeles underbar känsla att sitta i ett tyst bibliotek nedgrävd i tidningsarkiv från en förgången tid. Den tiden när Diana ännu levde och Mururoa placerades in pa världskartan inte bara i Vasabladet men också i småstadstidningen i södra Chile. Eller kanske lyckan och lugnet infinner sig i en intressant diskussion med mina gelikar på universitetet inne i stan. En sak är säker, jag har alltid kännt en otrolig intellektuell stimulans av att bara få vistas i den här staden. Jag är både tacksam och glad över att få vara tillbaka. Må vara att jag ser Santiago och Chile i ett annat ljus än tidigare, men det är fortfarande en stad och ett land som framkallar starka (positiva) känslor i mig.
Mi querido Chile - lindo, lindo, lindo!
Showing posts with label På svenska. Show all posts
Showing posts with label På svenska. Show all posts
Friday, September 21, 2012
Monday, August 13, 2012
Socker på dagis?
Dags att ta tjuren vid hornen. Nu ska jag skriva ner vad jag tycker om kombin socker och dagis. Jag ska försöka göra det så balanserat så möjligt för jag har lärt mig att det är ett känsligt och svårt ämne. Men ack så viktigt och därför ger jag nu järnet och är beredd på snytingen...
Borgå har bestämt sig för att utesluta socker från dagismenyn. Många matbloggare, mig inklusive, har uppmärksammat det här och det har lett till olika kommentarer på nätet. Man kan kategorisera kommentatorerna i tre grupper: de som tycker detta är onödigt, att dagiset har viktigare saker att tänka på än vad som matas i våra barn (dessa förlitar sig antagligen på att det finns någon förståsigpåare som har koll på näringsvärden och dylikt), sedan de som tycker att det är bra att dra ner på sockermängden men att "lite ju aldrig är till någon skada", och sedan till sist de som beundrar Borgå för sitt mod att göra något så radikalt och eftersträvansvärt. Som ni antagligen märker på min beskrivning så hör jag till den sistnämnda gruppen.
Varför så radikal? Varför inte låta de små grynen få en bulle nu och då? Eller ett glas saft till eftermiddagssmörgåsen? Eller en glass efter soppan? Helt enkelt av den enkla orsaken att socker skapar problem. Kanske inte hos alla men hos många. Och på det sätt som vi är omringade av sockerstinna produkter (allt från bröd till leverlåda, frukostflingor, ketchup, jogurt, saft, etc) , där det är verkligen svårt att navigera rätt i butikshyllorna så tycker jag att alla barn är värda en sockerfri dagismiljö. För jag är mer än övertygad om att många barn frossar i (det gömda) sockret på "fritiden". Inte alla men många. För om alla de där produkterna som säljs i butiken inte har en köpare så förstår jag inte vad de gör där på hyllorna, än mindre hur dessa matbutiker får verksamheten att gå runt. Man skulle ju i så fall tro att de gjorde sig av med alla dessa hyllor av smaksatta jorgurtar och kexpaket och frukostflingor... Men nej, de produkterna tycks ha åtgång. Och det har förresten också coca-cola och energidryckerna hos tonåringarna, må jag tillägga.
Socker är beroendeframkallande. Socker ger ett pendlande blodsocker och med det ett pendlande humör, speciellt hos små barn. När man en gång vant sig vid den söta smaken är det svårt att ta till sig andra smaker. Jag skulle kunna fortsätta i oändligheten. Nancy Appleton har sammanställt en lista på 143 olika problem som sockret ställer till med, allt från det kanske självklara övervikt och diabetes till beteendestörningar, cancer, och mineralbrister. Och nu tänker ju de flesta: men lite kan ju inte skada - må vi unna dem ens lite. Jo jag kan till viss del hålla med, för vissa barn (med god tarmbakterie och balanserad kost i största allmänhet) så skapar säkert inte en gnutta socker några stora problem. Men för vissa är detta ett problem, om inte nu så senare, då de blivit beroende av det söta. Sockermängden på dagis må vara begränsad till en glass nu och då, lite bulla- och pepparkaksbak ibland, och några födelsedagsfester under året men jag tycker att det är fel. Det är fel signal till både barn och föräldrar. Genom att klart markera att socker är problematiskt kan vi genom dagiset skapa medvetande bland föräldrar och barn om sockrets skadliga verkan. Och det kanske räddar en eller två, eller förhoppningsvis många fler, från att trilla dit i tonåren när de börjar röra sig med egna pengar!
Och om vi tar bort sockret från vardagen på dagis, så finns det ju dessutom mer utrymme att låta både mor- och farföräldrar bjuda sina barnbarn på en sockermunk ibland. Eller mamma och pappa att göra barnen glada över en god efterrätt någon gång. Men eftersom jag tycker att sockret är en så problematisk substans så tycker jag att detta ska ske under föräldrarnas uppsikt. För det är vi föräldrar som vet hur mycket våra barn tål. Inte kommunens kostrådgivare. Varje barn är unikt vad gäller sockertåligheten. Det säger väl sig självt att det inte riktigt funkar på ett dagis att låta vissa barn gotta sig i sött medan andra är utan. För det om något är diskriminering och barnaplågeri. Eller vad tycker ni?
Jag lämnar kommentarfältet öppet för reflektioner men ber er innan ni kommenterar att ta en titt på den här 7 minuters filmsnutten som behandlar sockret och dess biverkningar...
Här har jag skrivit ett urförligt inlägg på spanska om sockret (med länkar till experter på engelska): El azucar, la droga mas engañadora del siglo
Borgå har bestämt sig för att utesluta socker från dagismenyn. Många matbloggare, mig inklusive, har uppmärksammat det här och det har lett till olika kommentarer på nätet. Man kan kategorisera kommentatorerna i tre grupper: de som tycker detta är onödigt, att dagiset har viktigare saker att tänka på än vad som matas i våra barn (dessa förlitar sig antagligen på att det finns någon förståsigpåare som har koll på näringsvärden och dylikt), sedan de som tycker att det är bra att dra ner på sockermängden men att "lite ju aldrig är till någon skada", och sedan till sist de som beundrar Borgå för sitt mod att göra något så radikalt och eftersträvansvärt. Som ni antagligen märker på min beskrivning så hör jag till den sistnämnda gruppen.
Varför så radikal? Varför inte låta de små grynen få en bulle nu och då? Eller ett glas saft till eftermiddagssmörgåsen? Eller en glass efter soppan? Helt enkelt av den enkla orsaken att socker skapar problem. Kanske inte hos alla men hos många. Och på det sätt som vi är omringade av sockerstinna produkter (allt från bröd till leverlåda, frukostflingor, ketchup, jogurt, saft, etc) , där det är verkligen svårt att navigera rätt i butikshyllorna så tycker jag att alla barn är värda en sockerfri dagismiljö. För jag är mer än övertygad om att många barn frossar i (det gömda) sockret på "fritiden". Inte alla men många. För om alla de där produkterna som säljs i butiken inte har en köpare så förstår jag inte vad de gör där på hyllorna, än mindre hur dessa matbutiker får verksamheten att gå runt. Man skulle ju i så fall tro att de gjorde sig av med alla dessa hyllor av smaksatta jorgurtar och kexpaket och frukostflingor... Men nej, de produkterna tycks ha åtgång. Och det har förresten också coca-cola och energidryckerna hos tonåringarna, må jag tillägga.
Socker är beroendeframkallande. Socker ger ett pendlande blodsocker och med det ett pendlande humör, speciellt hos små barn. När man en gång vant sig vid den söta smaken är det svårt att ta till sig andra smaker. Jag skulle kunna fortsätta i oändligheten. Nancy Appleton har sammanställt en lista på 143 olika problem som sockret ställer till med, allt från det kanske självklara övervikt och diabetes till beteendestörningar, cancer, och mineralbrister. Och nu tänker ju de flesta: men lite kan ju inte skada - må vi unna dem ens lite. Jo jag kan till viss del hålla med, för vissa barn (med god tarmbakterie och balanserad kost i största allmänhet) så skapar säkert inte en gnutta socker några stora problem. Men för vissa är detta ett problem, om inte nu så senare, då de blivit beroende av det söta. Sockermängden på dagis må vara begränsad till en glass nu och då, lite bulla- och pepparkaksbak ibland, och några födelsedagsfester under året men jag tycker att det är fel. Det är fel signal till både barn och föräldrar. Genom att klart markera att socker är problematiskt kan vi genom dagiset skapa medvetande bland föräldrar och barn om sockrets skadliga verkan. Och det kanske räddar en eller två, eller förhoppningsvis många fler, från att trilla dit i tonåren när de börjar röra sig med egna pengar!
Och om vi tar bort sockret från vardagen på dagis, så finns det ju dessutom mer utrymme att låta både mor- och farföräldrar bjuda sina barnbarn på en sockermunk ibland. Eller mamma och pappa att göra barnen glada över en god efterrätt någon gång. Men eftersom jag tycker att sockret är en så problematisk substans så tycker jag att detta ska ske under föräldrarnas uppsikt. För det är vi föräldrar som vet hur mycket våra barn tål. Inte kommunens kostrådgivare. Varje barn är unikt vad gäller sockertåligheten. Det säger väl sig självt att det inte riktigt funkar på ett dagis att låta vissa barn gotta sig i sött medan andra är utan. För det om något är diskriminering och barnaplågeri. Eller vad tycker ni?
Jag lämnar kommentarfältet öppet för reflektioner men ber er innan ni kommenterar att ta en titt på den här 7 minuters filmsnutten som behandlar sockret och dess biverkningar...
Här har jag skrivit ett urförligt inlägg på spanska om sockret (med länkar till experter på engelska): El azucar, la droga mas engañadora del siglo
Monday, August 22, 2011
Stora saker...
...är på gång i vår familjs andra hemland. Och jag har länge undrat varför finsk media inte klarat av att bevaka händelserna. Stum av förvåning egentligen. Tänk så mycket medial uppmärksamhet 33 gruvarbetare fick. Nu har hundratusentals studenter protesterat i över tre månader, och inte ens en notis. Smått suspekt, eller hur?
Igår samlades 600.000 personer i en park i Santiago. Orsaken? Man vill ha ett jämlikare skolsystem. Helt rätt, säger en som analyserat fördelarna att bilda familj i Chile och Finland. Slutresultaten var ju som känt Finland och en av de största stötestenarna var just utbildningen. Orimligt dyrt där i vårt andra hemland, där vinstmarginalen, inte kunskap, är kärnan i många universitets verksamhet.
Demostrationen igår påminner mig om folkmassorna från Madonnas konsert i Helsinfors för två år sedan. Jo jag vet, jämförelsen är absurd. Men det är enda gången jag varit med om en liknande folksamling. Och då var vi ju bara 80.000. Men det här, vilken happening! Och mer är på kommande, det kan jag nästan slå mig i backen på. Chile är Molotov-cocktailens och tårgasens förlovade land. Men igår tycks det ha gått fredligt till.
Här ännu ett clip från youtube:
Med risk för att bli tjatig...
Ok, jag vet att jag håller på att bli tjatig. Men om ni inte är intresserade, så läs inte!
Surfade just av en händelse in på Anna Halléns blog. Hon var den som inspirerade mig till LCHF dieten i höstas när jag första gången testade (gick ju om intet efter någon månad då julen och julchokon kom lite olägligt). Hennes story inspirerade mig något alldeles oerhört. Trots att jag aldrig jojo-bantat eller behövt gå med i viktväktarna för att bli av med mina extra kilon kunde jag identifiera mig i mycket av det hon sa om hennes beroende till socker och snabba kolhydrater i unga år.
Nu har hon en nyt bok: LCHF för kvinnor. Fast jag inte är en LCHF:are mera så skulle jag bra gärna vilja veta vad hon har för recept i den boken. Hennes blomkålsmos har nästan helt ersatt potatismos hemma hos oss och jag är säker på att hon har fler smarta tips.
Det som verkligen fångade min uppmärksamhet är att hon verkar vara något av "stor" på att föreläsa om socker och speciellt socker och barn. Alltså det jag bloggade om igår. Det min hjärna inte vill släppa, trots att jag försöker. Detta med socker och barn.
Här två mycket läsvärda blogginlägg från Anna Hallén (som på samma gång åker in på min blogglista):
- Är socker farligt?
- Vad kan socker heta
Det är just detta om sockrets bedragande beroendeframkallning som oroar mig. Vår överkonsumtion för att våra kroppar inte tål bara lite. Detta gäller vuxna och barn. Och som ni ser i hennes andra blogginlägg tar sockret många skäpnader på innehållsförteckningen.
Idag sprang jag in till Alepa och hämtade en nedfryst fisksoppa till lunch för mig och G. Visste att det inte fanns något hemma och att det skulle bli katastrof om jag började röra ihop något snabbt just före kl tolv. Jag lade i lite extra vatten och några dagar gammal quinoa för att jämna ut den eventuella effekten av saltig och näringsfatting industrisoppa. Tänkte, det är ok, soppan smakade ju absolut inte sött och lite potis tål väl vem som helst. När vi ätit kollade jag innehållsförteckningen. Två suspekta ingredienser: modifierad majsstärkelse och förtjockningsmedel i form av fruktkärnmjöl. Ja och sen mjölkpulver, även det suspekt. Majsstärkelse är socker. Kollar ni innehållsförteckningar så kommer ni att märka att mycket innehåller majsstärkelse. Och de som vill låtsas vara sockerfria brukar använda sig av "fruktjuice" - kanske t.o.m. "fruktens egen juice" (som konserverad ananas) - det är ändå en form av socker, precis som Anna Hallen konstaterar.
Jag är överlycklig att vi äntligen ska storkoka nyttig vardagsmat med ett gäng mammor - äntligen får man en stor dos nyttig mat att frysa ner för just dessa tillfällen av vardagsstress! Min countdown har börjat. Om en vecka är jag inte mera mamma på heltid. Drömmen om ett annat liv utanför hemmet ska äntligen bli sann. För att jag ska kunna genomföra den och för att vi ska kunna fortsätta äta sockerfritt utan katastrofer behöver vi fylla frysen med näringsrik hemlagad mat.
Surfade just av en händelse in på Anna Halléns blog. Hon var den som inspirerade mig till LCHF dieten i höstas när jag första gången testade (gick ju om intet efter någon månad då julen och julchokon kom lite olägligt). Hennes story inspirerade mig något alldeles oerhört. Trots att jag aldrig jojo-bantat eller behövt gå med i viktväktarna för att bli av med mina extra kilon kunde jag identifiera mig i mycket av det hon sa om hennes beroende till socker och snabba kolhydrater i unga år.
Nu har hon en nyt bok: LCHF för kvinnor. Fast jag inte är en LCHF:are mera så skulle jag bra gärna vilja veta vad hon har för recept i den boken. Hennes blomkålsmos har nästan helt ersatt potatismos hemma hos oss och jag är säker på att hon har fler smarta tips.
Det som verkligen fångade min uppmärksamhet är att hon verkar vara något av "stor" på att föreläsa om socker och speciellt socker och barn. Alltså det jag bloggade om igår. Det min hjärna inte vill släppa, trots att jag försöker. Detta med socker och barn.
Här två mycket läsvärda blogginlägg från Anna Hallén (som på samma gång åker in på min blogglista):
- Är socker farligt?
- Vad kan socker heta
Det är just detta om sockrets bedragande beroendeframkallning som oroar mig. Vår överkonsumtion för att våra kroppar inte tål bara lite. Detta gäller vuxna och barn. Och som ni ser i hennes andra blogginlägg tar sockret många skäpnader på innehållsförteckningen.
Idag sprang jag in till Alepa och hämtade en nedfryst fisksoppa till lunch för mig och G. Visste att det inte fanns något hemma och att det skulle bli katastrof om jag började röra ihop något snabbt just före kl tolv. Jag lade i lite extra vatten och några dagar gammal quinoa för att jämna ut den eventuella effekten av saltig och näringsfatting industrisoppa. Tänkte, det är ok, soppan smakade ju absolut inte sött och lite potis tål väl vem som helst. När vi ätit kollade jag innehållsförteckningen. Två suspekta ingredienser: modifierad majsstärkelse och förtjockningsmedel i form av fruktkärnmjöl. Ja och sen mjölkpulver, även det suspekt. Majsstärkelse är socker. Kollar ni innehållsförteckningar så kommer ni att märka att mycket innehåller majsstärkelse. Och de som vill låtsas vara sockerfria brukar använda sig av "fruktjuice" - kanske t.o.m. "fruktens egen juice" (som konserverad ananas) - det är ändå en form av socker, precis som Anna Hallen konstaterar.
Jag är överlycklig att vi äntligen ska storkoka nyttig vardagsmat med ett gäng mammor - äntligen får man en stor dos nyttig mat att frysa ner för just dessa tillfällen av vardagsstress! Min countdown har börjat. Om en vecka är jag inte mera mamma på heltid. Drömmen om ett annat liv utanför hemmet ska äntligen bli sann. För att jag ska kunna genomföra den och för att vi ska kunna fortsätta äta sockerfritt utan katastrofer behöver vi fylla frysen med näringsrik hemlagad mat.
Wednesday, August 10, 2011
Lyckopiller
Det finns många nyheter som får mig att fundera vart vi är på väg egentligen.
Som den här till exempel: "Finländska barn får för mycket medicin mot adhd".
ADHD måste vara jätte jobbigt för föräldrar och barn, och alla runt omkring. Vi har bara kännt av extremt tunga trotsperioder som sugit musten ur oss totalt. Jag har suttit matt på soffan och undrat hur det blivit så här. Men det är ändå inget i jämförelse med vad föräldrar till barn med adhd måste känna. Sådan maktlöshet, sådan frustration.
Men är ett piller verkligen den bästa lösningen för dessa barn? Den här artikeln tar inte upp kostens betydelse. Jag är själv övertygad om att kosten är A och O för hur ett barn klarar av att behärska sig, koncentrera sig, och umgås med omgivningen. Varför ordinerar inte läkare att man först att man eliminerar sockret och de snabba kolhydraterna? Det kanske räcker. Eller är det för svårt? Sockret finns ju överallt nuförtiden. Kanske det är lättare med ett piller, så slipper man ta itu med kosten...
Som den här till exempel: "Finländska barn får för mycket medicin mot adhd".
ADHD måste vara jätte jobbigt för föräldrar och barn, och alla runt omkring. Vi har bara kännt av extremt tunga trotsperioder som sugit musten ur oss totalt. Jag har suttit matt på soffan och undrat hur det blivit så här. Men det är ändå inget i jämförelse med vad föräldrar till barn med adhd måste känna. Sådan maktlöshet, sådan frustration.
Men är ett piller verkligen den bästa lösningen för dessa barn? Den här artikeln tar inte upp kostens betydelse. Jag är själv övertygad om att kosten är A och O för hur ett barn klarar av att behärska sig, koncentrera sig, och umgås med omgivningen. Varför ordinerar inte läkare att man först att man eliminerar sockret och de snabba kolhydraterna? Det kanske räcker. Eller är det för svårt? Sockret finns ju överallt nuförtiden. Kanske det är lättare med ett piller, så slipper man ta itu med kosten...
Saturday, July 30, 2011
Helsingfors ute och cyklar
Läser artikeln om hur 30-åringarna flyttar från Helsingfors längre ut till kranskommunerna. Tycker att både arkitekten och speciellt Helsingfors stads byggnadschef är ute och cyklar.
Kära planeringsmänniskor, barnfamiljer vill gärna bo kvar i Helsingfors. Men inte på grund av varken kulturutbud eller utmärkt kollektiv trafik. Kulturutbudet är tillför singlar eller tonårsföräldrar, vi med små barn har sällan tid för annan verksamhet än social samvaro i stadens lekparker (tack för sommarens varma lunch i lekparkerna). Kollektivtrafiken är bättre än i grannkommunerna men på de områden där det finns lite större lägenheter till ett rimligt pris i Helsingfors finns det vanligtvis inte mer än en busslinje in till stan - vilken är skillnaden till grannkommunerna nu igen? Största delen av tiden sitter man ju fast i rusningstrafiken ändå, oberoende om man sitter på buss från Olars eller Staffanslätten (är det kanske t.o.m. snabbare från Olars?).
Vi bor bra där vi bor. Ett härligt lummig höghusområde från tiderna när planerana ännu satte vikt på trivsel och inte endast funktionalitet och byggkostnader. Att ta sig till stan tar 20 minuter med cykel, 10 minuter med tåg och mellan 20 och 40 minuter med bil och buss (gör något åt Mannerheimvägen!). Den svenskpråkiga servicen är bra och gemenskapen med andra barnfamiljer är mer än utmärkt.
Problemet? Om vi vill bo kvar i det här området när vi flyttar nästa gång hamnar vi betala nästan det tre-dubbla för några fjuttiga kvadratmeter till, åtminstone om vi villa ha en pytteliten gård men även på högre höjder blir det orealistiskt dyrt. Om vi flyttar till en närbeläget område kanske cykelvägen in till stan bara blir 10 minuter längre. Men på vintern måste vi ty oss till de oplogade vägarna, inget tåg i sikte, och då blir rusningstrafiken ett problem oberoende om man sitter i sin egen bil eller på Helsingfors stads bussar. Priset för de kvadratmetrarna är fortfarande orimligt högt.
När man kör runt i Helsingfors bostadsområden slås man ofta av den gröna omgivningen, många förorter är gröna och det är fint. Men lika ofta blir jag bedrövad över den otroligt fula byggnadsstrukturen och de billiga byggnadsmaterialen som använts och blivit fula på mindre än 10 år. Bredvid den lokala Alepan ligger A-oikeudet restaurangerna tätt (så gott som alla förortsrestauranger använder hellre ölreklam som dragplåster än trivsam miljö och god mat). Gatorna är folktomma med undantag av en och annan påstruken restaurangbesökare. Dessa områden är på vettigt avstånd till centrum, de har ofta goda förbindelser och skulle vara perfekta barnfamiljsoaser... Om det inte var för dessa nackdelar som jag beskriver ovan.
Min önskeförort ser ut ungefär så här; flera alternativa förbindelser in till stan (som kan varieras beroende på väder), grönt så det förslår, aktiv "byaverksamhet", bra matbutiker och andra servicepunkter (apotek, bibliotek, gym, bank, post och kiosk) så man slipper stressen att gå in i en stormarknad eller ta sig in till stan. Dessutom ska skola och dagis (förutsättning att kvaliteten är god och mina barn ryms med) finnas på gångavstånd till hem och kollektivtrafiken. Just nu bor vi ungefär på ett sånt område (med undantaget att Prisman effektiv suger ut all vår lokala service - fy fy!). Många av den sorten förorter finns det inte i Helsingfors- alla ungefär byggda på samma gång och på samma avstånd in till stan. Alla med obeskrivligt dyra stora bostäder, få med egen gård.
Om man sen ändå blir tvungen att köpa den där andra bilen när man flyttar till något större, ja då kan man ju lika gärna flytta ut till billigare orter med öppnare landskap. Tiden i bilen blir ju inte mycket längre ändå -det som tar tid är rusningen inom Helsingfors stads gränser.
Skärpning planeringskontoret!
Kära planeringsmänniskor, barnfamiljer vill gärna bo kvar i Helsingfors. Men inte på grund av varken kulturutbud eller utmärkt kollektiv trafik. Kulturutbudet är tillför singlar eller tonårsföräldrar, vi med små barn har sällan tid för annan verksamhet än social samvaro i stadens lekparker (tack för sommarens varma lunch i lekparkerna). Kollektivtrafiken är bättre än i grannkommunerna men på de områden där det finns lite större lägenheter till ett rimligt pris i Helsingfors finns det vanligtvis inte mer än en busslinje in till stan - vilken är skillnaden till grannkommunerna nu igen? Största delen av tiden sitter man ju fast i rusningstrafiken ändå, oberoende om man sitter på buss från Olars eller Staffanslätten (är det kanske t.o.m. snabbare från Olars?).
Vi bor bra där vi bor. Ett härligt lummig höghusområde från tiderna när planerana ännu satte vikt på trivsel och inte endast funktionalitet och byggkostnader. Att ta sig till stan tar 20 minuter med cykel, 10 minuter med tåg och mellan 20 och 40 minuter med bil och buss (gör något åt Mannerheimvägen!). Den svenskpråkiga servicen är bra och gemenskapen med andra barnfamiljer är mer än utmärkt.
Problemet? Om vi vill bo kvar i det här området när vi flyttar nästa gång hamnar vi betala nästan det tre-dubbla för några fjuttiga kvadratmeter till, åtminstone om vi villa ha en pytteliten gård men även på högre höjder blir det orealistiskt dyrt. Om vi flyttar till en närbeläget område kanske cykelvägen in till stan bara blir 10 minuter längre. Men på vintern måste vi ty oss till de oplogade vägarna, inget tåg i sikte, och då blir rusningstrafiken ett problem oberoende om man sitter i sin egen bil eller på Helsingfors stads bussar. Priset för de kvadratmetrarna är fortfarande orimligt högt.
När man kör runt i Helsingfors bostadsområden slås man ofta av den gröna omgivningen, många förorter är gröna och det är fint. Men lika ofta blir jag bedrövad över den otroligt fula byggnadsstrukturen och de billiga byggnadsmaterialen som använts och blivit fula på mindre än 10 år. Bredvid den lokala Alepan ligger A-oikeudet restaurangerna tätt (så gott som alla förortsrestauranger använder hellre ölreklam som dragplåster än trivsam miljö och god mat). Gatorna är folktomma med undantag av en och annan påstruken restaurangbesökare. Dessa områden är på vettigt avstånd till centrum, de har ofta goda förbindelser och skulle vara perfekta barnfamiljsoaser... Om det inte var för dessa nackdelar som jag beskriver ovan.
Min önskeförort ser ut ungefär så här; flera alternativa förbindelser in till stan (som kan varieras beroende på väder), grönt så det förslår, aktiv "byaverksamhet", bra matbutiker och andra servicepunkter (apotek, bibliotek, gym, bank, post och kiosk) så man slipper stressen att gå in i en stormarknad eller ta sig in till stan. Dessutom ska skola och dagis (förutsättning att kvaliteten är god och mina barn ryms med) finnas på gångavstånd till hem och kollektivtrafiken. Just nu bor vi ungefär på ett sånt område (med undantaget att Prisman effektiv suger ut all vår lokala service - fy fy!). Många av den sorten förorter finns det inte i Helsingfors- alla ungefär byggda på samma gång och på samma avstånd in till stan. Alla med obeskrivligt dyra stora bostäder, få med egen gård.
Om man sen ändå blir tvungen att köpa den där andra bilen när man flyttar till något större, ja då kan man ju lika gärna flytta ut till billigare orter med öppnare landskap. Tiden i bilen blir ju inte mycket längre ändå -det som tar tid är rusningen inom Helsingfors stads gränser.
Skärpning planeringskontoret!
Thursday, July 21, 2011
Operation dagismat
Jag borde väl vara nöjd. Jag har själv gått skola i USA och sett deras skolmat. Jag har ätit skolmat både i Tyskland och Frankrike. Och jag har alltid tyckt att "nog har vi ju det ändå bra bra där hemma i Finland med vår skolmat". För jag var inte den som klagade på skolmaten. Jag åt den med god aptit.
Men något har hänt. Visst hade jag tidigare läst om hur lite skolmaten får kosta nuförtiden. Visst har jag hört ryktas att maten är såsig, mjölig och oaptitlig. Men på något sätt ville jag inte ta till mig den informationen. En orsak till det var att jag kände en otrolig lättnad över att någon annan också tar på sig ansvaret att servera mitt barn varm mat varje dag. Så skönt, ett problem mindre. För tänk om jag skulle vara tvungen att skicka med en matsäck varje morgon i dotterns dagisryggsäck. Nej hujedamej. Tanken får mig att flippa nästa lika mycket som tanken på att ha en hund som man måste valla varje dag, utöver småbarnsstressen. Dessutom var jag rent utsagt i sjunde himlen när dottern började på dagis. Efter ett halvårs envist matvägrande började hon plötsligt öppna munnen vid lunch. Personalen rapporterade att hon åt dubbla portionen. Hon var duktig på att äta, sa de. Jag trodde inte mina öron. Men de fick rätt, för vid extra rådgivningskollen efter 2 månader på dagis hade hon gått upp mer i vikt än på ett halvår innan. Dottern åt på dagis, vilken lättnad. I något skede nämde jag saken till min chef, att vi alltid har enorma problem med dotterns aptit under semester och att dottern faktiskt åt bäst med sina kompisar på dagis. Chefen utbrast: men det är ju ypperligt för företaget, du kan aldrig ta alltför långa semestrar då maten på dagis är så eftertraktad! Och just så kändes det när jag var som mest stressad; skönt att hon tankar på dagis, då är det inte så farligt att hon kniper ihop hemma.
Men jag har ändrat mig. Den ursprungliga orsaken till att jag kom att tänka på det här var att Helsingfors stad för ett år sedan slutade producera dagismat i egen regi. Istället utlokaliserades maten till företaget Palmia, som också sköter skolmaten. Det fick mig att bli orolig. Tänk om ryktena var sanna. Tänk om maten var oaptitlig. Betydde det att dotterns skulle sluta äta även på dagis? När jag spann vidare på tanken blev jag smått förargad. Alltså nog är det ju höjden, att det stället där dottern självmant gapar efter mat ska vara det stället där maten är minst näringsrik. Det borde ju definitivt vara tvärtom. De vet nog inte vad matvägrarföräldrar tampas med de där beslutsfattarna.
Sedan dess har jag låtit tankarna ligga. Jag har följt upp ätandet med jämna mellanrum och oroat mig i mitt stilla sinne. Men framförallt har jag under det senaste halvåret koncentrerat mig på maten som serveras här hemma. För inte kan jag väl gå ut och kritisera dagismaten som består av spenatplättar med potatismos och samma kväll servera mikrovärmda spenatplättar med grynost här hemma? Nej det går ju inte. Men i min lättja förmådde jag inte mig själv ändra på köpvanorna; veckans huvudingrediens bestod av maletkött (med pasta) och laxmedaljonger (med mos) och när den orken för att tillräda mat tog slut fyllde vi på med leverlåda, fiskpinnar och spenatsoppa. Grönsakerna bestod av färdigt kokta morötter, rårivna morötter, gurka och tomat. Ibland lite avokado.
I våras hade vi en längre period av tufft trotsmotstånd från dottern. Underligt tyckte jag. Trodde faktiskt att förra sommarens maktkamp hade avslutats och vi hade gått vidare. Eftersom jag just läst boken Råsmart Familj kopplade jag ihop humöret med maten och bestämde mig för att nu får det vara nog. Som ni kanske läst här tidigare så slängde vi över en natt ut pastan, brödet, mjölken och så gott som allt rött kött. Socker blev bannlyst här hemma. Hör och häpna: aptiten hos vår lilla matvägrare ökade, nästan över en natt. Trotset försvann och istället fick vi en härlig mat- (och prat-)glad liten tös. Visst kan hon visa sin vilja fortfarande, sin härliga bestämda vilja som driver oss till vansinne, men det är definitivt inte vardag hos oss mera utan det är kryddan som gör det spännande (och utmanande) att vara förälder.
Jag trodde att jag inbillade mig. Att det inte kan vara så här enkelt. Men även hubben har märkt skillnaden. När vi är bortbjudna och det serveras sötsaker (bulla, kex, glass) kan vi räkna med antingen en jobbig kväll eller en tuff nästa dag. Vi har inte tänkt göra något åt den saken. Det tycker vi att är okej, för vi vill att vår dotter ska kunna vara bortbjuden utan att vi förbjuder henne att äta vad de andra äter. Annat skulle det ju vara om hon var allergisk (går förvisso att debatera, är man allergisk om reaktionen inte ligger i hudutslagen utan i temperamentet?). Men vad som oroar mig så där på allvar är dagismaten. Nu har vi varit hemma i nästan två månader och sockret har inte funnits i vår vardagliga diet. Vad händer när det blir morgonmål, lunch och mellanmål i Palmias regi? Ska vi tillbaka till blodsockerpendlandet i höst igen?
Jag är också förbryllad över en sak. Hur kan det vara så att parkmaten som serveras i Helsinfors parker är mer näringsrik än den mat som serveras året om i staden dagisar? Vad är det för fel på våra beslutsfattare? Fattar de inte att mer grönt och näringsrikt och mindre (hormonberikat) kött/mjölk och tomma kolhydrater leder endast till bättre resultat. Jag skulle tro att barnen inte blir lika lätt sjuka (på min läslista har jag boken Kärnfrisk familj som behandlar den saken), att deras humör på dagis är bättre och det blir lättare för personalen att ta hand om dem, att de har bättre koncentrationsförmåga och orkar mer även där hemma. Alla vinner ju på ett sådan koncept, även stadens beslutsfattare som är föräldrar till dagis och skolbarn!!! Och i min mammalogik kombinerat med ekonomlogiken så skulle ju mindre sjuka barn leda till mindre frånvaro på arbetsplatserna, mindre inhoppare på dagis, dvs även lägre kostnader.
Kolla in bilden nedan som jag hittade på sidan "Operation skolmat". Vilken skulle du välja om du fick?
Skolmatsalternativ
Men något har hänt. Visst hade jag tidigare läst om hur lite skolmaten får kosta nuförtiden. Visst har jag hört ryktas att maten är såsig, mjölig och oaptitlig. Men på något sätt ville jag inte ta till mig den informationen. En orsak till det var att jag kände en otrolig lättnad över att någon annan också tar på sig ansvaret att servera mitt barn varm mat varje dag. Så skönt, ett problem mindre. För tänk om jag skulle vara tvungen att skicka med en matsäck varje morgon i dotterns dagisryggsäck. Nej hujedamej. Tanken får mig att flippa nästa lika mycket som tanken på att ha en hund som man måste valla varje dag, utöver småbarnsstressen. Dessutom var jag rent utsagt i sjunde himlen när dottern började på dagis. Efter ett halvårs envist matvägrande började hon plötsligt öppna munnen vid lunch. Personalen rapporterade att hon åt dubbla portionen. Hon var duktig på att äta, sa de. Jag trodde inte mina öron. Men de fick rätt, för vid extra rådgivningskollen efter 2 månader på dagis hade hon gått upp mer i vikt än på ett halvår innan. Dottern åt på dagis, vilken lättnad. I något skede nämde jag saken till min chef, att vi alltid har enorma problem med dotterns aptit under semester och att dottern faktiskt åt bäst med sina kompisar på dagis. Chefen utbrast: men det är ju ypperligt för företaget, du kan aldrig ta alltför långa semestrar då maten på dagis är så eftertraktad! Och just så kändes det när jag var som mest stressad; skönt att hon tankar på dagis, då är det inte så farligt att hon kniper ihop hemma.
Men jag har ändrat mig. Den ursprungliga orsaken till att jag kom att tänka på det här var att Helsingfors stad för ett år sedan slutade producera dagismat i egen regi. Istället utlokaliserades maten till företaget Palmia, som också sköter skolmaten. Det fick mig att bli orolig. Tänk om ryktena var sanna. Tänk om maten var oaptitlig. Betydde det att dotterns skulle sluta äta även på dagis? När jag spann vidare på tanken blev jag smått förargad. Alltså nog är det ju höjden, att det stället där dottern självmant gapar efter mat ska vara det stället där maten är minst näringsrik. Det borde ju definitivt vara tvärtom. De vet nog inte vad matvägrarföräldrar tampas med de där beslutsfattarna.
Sedan dess har jag låtit tankarna ligga. Jag har följt upp ätandet med jämna mellanrum och oroat mig i mitt stilla sinne. Men framförallt har jag under det senaste halvåret koncentrerat mig på maten som serveras här hemma. För inte kan jag väl gå ut och kritisera dagismaten som består av spenatplättar med potatismos och samma kväll servera mikrovärmda spenatplättar med grynost här hemma? Nej det går ju inte. Men i min lättja förmådde jag inte mig själv ändra på köpvanorna; veckans huvudingrediens bestod av maletkött (med pasta) och laxmedaljonger (med mos) och när den orken för att tillräda mat tog slut fyllde vi på med leverlåda, fiskpinnar och spenatsoppa. Grönsakerna bestod av färdigt kokta morötter, rårivna morötter, gurka och tomat. Ibland lite avokado.
I våras hade vi en längre period av tufft trotsmotstånd från dottern. Underligt tyckte jag. Trodde faktiskt att förra sommarens maktkamp hade avslutats och vi hade gått vidare. Eftersom jag just läst boken Råsmart Familj kopplade jag ihop humöret med maten och bestämde mig för att nu får det vara nog. Som ni kanske läst här tidigare så slängde vi över en natt ut pastan, brödet, mjölken och så gott som allt rött kött. Socker blev bannlyst här hemma. Hör och häpna: aptiten hos vår lilla matvägrare ökade, nästan över en natt. Trotset försvann och istället fick vi en härlig mat- (och prat-)glad liten tös. Visst kan hon visa sin vilja fortfarande, sin härliga bestämda vilja som driver oss till vansinne, men det är definitivt inte vardag hos oss mera utan det är kryddan som gör det spännande (och utmanande) att vara förälder.
Jag trodde att jag inbillade mig. Att det inte kan vara så här enkelt. Men även hubben har märkt skillnaden. När vi är bortbjudna och det serveras sötsaker (bulla, kex, glass) kan vi räkna med antingen en jobbig kväll eller en tuff nästa dag. Vi har inte tänkt göra något åt den saken. Det tycker vi att är okej, för vi vill att vår dotter ska kunna vara bortbjuden utan att vi förbjuder henne att äta vad de andra äter. Annat skulle det ju vara om hon var allergisk (går förvisso att debatera, är man allergisk om reaktionen inte ligger i hudutslagen utan i temperamentet?). Men vad som oroar mig så där på allvar är dagismaten. Nu har vi varit hemma i nästan två månader och sockret har inte funnits i vår vardagliga diet. Vad händer när det blir morgonmål, lunch och mellanmål i Palmias regi? Ska vi tillbaka till blodsockerpendlandet i höst igen?
Jag är också förbryllad över en sak. Hur kan det vara så att parkmaten som serveras i Helsinfors parker är mer näringsrik än den mat som serveras året om i staden dagisar? Vad är det för fel på våra beslutsfattare? Fattar de inte att mer grönt och näringsrikt och mindre (hormonberikat) kött/mjölk och tomma kolhydrater leder endast till bättre resultat. Jag skulle tro att barnen inte blir lika lätt sjuka (på min läslista har jag boken Kärnfrisk familj som behandlar den saken), att deras humör på dagis är bättre och det blir lättare för personalen att ta hand om dem, att de har bättre koncentrationsförmåga och orkar mer även där hemma. Alla vinner ju på ett sådan koncept, även stadens beslutsfattare som är föräldrar till dagis och skolbarn!!! Och i min mammalogik kombinerat med ekonomlogiken så skulle ju mindre sjuka barn leda till mindre frånvaro på arbetsplatserna, mindre inhoppare på dagis, dvs även lägre kostnader.
Kolla in bilden nedan som jag hittade på sidan "Operation skolmat". Vilken skulle du välja om du fick?
Skolmatsalternativ
Subscribe to:
Posts (Atom)