Feminism och lycka

För en tid sedan deltog jag i en workshop som behandlade work-life balance i den akademiska sfären. Tillställningen ordnades av ett kvinnonätverk och således var också majoriteten av deltagarna kvinnliga forskare. De flesta var i åldern 30-45 år, dvs i den fertila åldern, antingen med planer på att bilda familj eller redan mitt uppe i smeten med man och barn och allt som hör till. Nästan allas story var identisk: ambitiös, intelligent, vetgirig kvinna som vill kunna leva i harmoni med sin passion för forskning och sin
roll som mamma. De flesta även klart inställda på en framgångsrik akademisk karriär. Många av kvinnorna, speciellt de äldre i gruppen, hade redan gått i väggen, andra var där för att de visst att de levde i riskzonen. Ingen, absolut ingen, ansåg att det var lätt att kombinera forskning med familj. Klurigt nog, hade jag dagen innan varit på ett seminarie för forskarstuderanden där en panel av framgångsrika forskare berättade om hur de byggt upp sin karriär. Ingen av dessa ville erkänna att det är en svår ekvation. "Vill man, så kan man" var deras motto. Men så var panelisterna som hade egna barn män. Endast en kvinna som yttrade sig, och hon talade utgående från sina kollegers erfarenhet, själv var hon barnlös...

Nu vill jag inte göra det här till en akademiker-sak. Under mina få år som mamma, har jag ju erfarenhet av att jobba både inom privata sektorn, och som doktorand. Ironiskt nog var en av orsakerna att jag valde att doktorera just nu, just precis att det är ett flexiblare jobb. Jag behöver inte känna mig skyldig när jag stannar hemma en vecka med ett sjukt barn, tänkte jag liksom, man kan ju alltid jobba på natten.... Just det ja... precis som om det skulle vara någon hälsosammare lösning... Nej men vad jag vill säga är att det är inte så stor skillnad mellan var man jobbar, det är tufft oberoende. Och en fråga som återkommer ofta i mina tankar nu förtiden är: ska det faktiskt vara så här?

Jag skrev för en tid sedan om hur kvinnans segertåg ute i arbetslivet många gånger lett till mikromat på hemmafronten (Feministen talar ut). Jag har sedan dess tänkt allt mer på det här med feminism och vad allt detta jämställdhetssnack gjort med oss, andra generationens "can-have-it-all'-mammor. Och jag har kommit fram till att något gick helt galet snett. Visst är det bra att kvinnor och män idag har samma demokratiska rättigheter, visst är det bra att alla kan välja fritt vilket yrke de vill satsa på utan att (i teorin) bli diskrimerade pga kön. Och visst är det bra med kvinnliga chefer. Men det finns ett men, och det är ett stort men. Sedan kvinnan klettrat sig upp på allt högre poster i arbetslivet har också arbetstakten trappats upp, för både män och kvinnor. Då vi förut förväntades göra en monotont jobb med klara gränser, är vi idag överbelastade med informationöverflöde och korta tidsfrister. Det här kombinerat med småbarn är ingen hälsosam ekvation för någon, varken kvinna eller man. Många biter ihop och jobbar in sig i väggen eller i sjukdomsträsket. Andra är lyckligare lottade men har det ändå svårt att få allt att gå ihop. Jag har inte in i denna dag stött på en enda småbarnsfamilj, där både mannen och kvinnan jobbar, som skulle anse att de har en stressfri vardag.

Min fråga är: Var inte tanken bakom feminismen att vi skulle bli lyckligare? Har emancipationen lett till att vi istället är en bunt utrbända tanter som klamrar oss fast vid myten om att man kan få allt? Den här artikeln som jag råkade läsa idag beskriver det hela ganska bra, filmsnutten med Debora Spar är intressant. Hon börjar med att säga att hon vill att kvinnor ska förstå att de inte kan få allt:

I want to urge women to understand that of course they can't have it all. Because no human being can have it all. Women of my generation, and generations younger have their expectations raised so high, that they are only setting themselves up for failure."


Sedan handlar både filmsnutten och resten av artikeln om hur man ska involvera mannen...eller att bygga kvinnliga nätverk. Inget fel i det. Jag är helt med på de noterna.  Men jag tror att det handlar om något helt annat. Något helt annat. Istället för att pressa in mera uppgifter på både mannens, kvinnans, och grannens redan överbokade tidtabell, undar jag om det egentligen inte är dags för en u-sväng. Nej, inte kvinnan tillbaks till hemmet, mannen till kontoret. Nej, varför måste vi fokusera på antal kvinnor i styrelser? Kvinnliga professorer? Kvinnliga chefer? Löneskillnader? När ska det bli coolt att värdera andra värderingar? Sådana värderingar som gör gott åt vårt eget och våra barns välmående? När ska vi sluta stirra på professionell framgång och istället beundra lycka, här och nu, inte senare när vi har tid. Utan här och nu, just nu. Har vi tid och råd att vara lyckliga? Om inte, varför i fridens namn har vi inte det?

Så för att återgå till Spars kommentar om unga kvinnors förväntningar, avslutar jag dagens 'feministiska' inlägg med följande citat som råkade uppenbara sig på min Facebook-sida medan jag skrev detta.