Länge har jag gått omkring och tänkt på det här.
Nu är det så att vi kvinnor blivit grundligt lurade. Jag vet inte riktigt vem jag ska skylla på. Lättast skulle det ju vara att (som vanligt) skylla på männen men i det här fallet verkar det nästan som om vi har oss själva att skylla. Det jag kommer att skriva nu är något som skulle ha varit otänkbart för mig ännu för två år sedan. De som känner mig vet att jag är en sann kvinnosakskämpe, feminist ut i fingerspetsarna, jämlikhetens starkaste förespråkare. Men ändå har jag kommit fram till att feminismen haltar. Inte på grund av glastak, löneskillnader och omjämlikhet i hemmet. Nej, den haltar för p.g.a. vårt eviga stret mot en jämlikare värld är vi på god väg att inte bara förstöra vår barns hälsa men även deras framtida inställning till mat och hushåll.
Okej, tanken var fin. Vi kvinnor skulle bli självständiga, ut och förtjäna vårt eget uppehälle och männen skulle hjälpa till hemma. Fifty-fifty var det sagt. Men det funkade visst inte riktigt? Vi blev självständiga, jo. Vi kom oss ut i arbetslivet. Och fast vårt uppehälle kanske inte nått männens dito så har vi ändå kommit en lång väg i jämställdhetens namn de senaste 40 åren. Men hoppsan, vad hände med hemmet? Visst, männen började hjälpa till. Dammsugning, tvättning, matlagning - man som kvinna, vi hjälps åt, så gott det går. Men kvinnans frammarsch i arbetslivet utanför hemmets gränser har också ackompanjerats av en extern hjälpande hand. Och nu talar jag inte om pigor eller skatteavdrag för hushållsarbeten. Nej den hjälpande handen heter matindustrin. Matindustrin har sett till att alla dessa ambitiösa morsor kunna satsa fullt ut på sitt jobb men ändå ha mat på bordet varje kväll.
Jag var till frissan idag. Frisören, en ung tjej på 20 år, berättade att hon och hennes bror vuxit upp på mikromat (vi kom in på temat mat för jag berättade att mitt hår förändrats med mina förändrade matvanor). Hennes föräldrar reste så mycket i jobbet att de fick klara sig själva på kvällarna och oftast blev det mikromat till middag. Nu vid 20 års ålder har hon insett att hennes kropp inte klarar av socker och mjöl och det har fått henne att lära sig laga mat från grunden. Hon sa skämtsamt att om det skulle bli krig nu skulle inte många av hennes vänner ha en aning om hur man gör mat för "de vet bara hur man trycker på mikron". Det stämmer överens med dagens avsnitt av Familjeliv (genialiskt som vanligt, lyssna här: Familjeliv 21.04), där det berättas att de som är födda på 80-talet inte lärt sig hur man lagar mat för det har aldrig lagats mycket mat hemma hos dem. Skrämmande!
Var det faktiskt det här vi ville med jämlikheten? På min metodologi-kurs som behandlade feminismen som forskningsmetod den här veckan fick vi veta att ett av feminsismens syfte var/är att korrigera en "distorted worldview", där kvinnor ska upplysas om hur förtryckta de är i samhället. Gissa om debatten gick het på den timmen. Vaddå distorted? Är det något fel i att värdesätta familj och barn? Jag skulle säga att en världsbild som förespråkar en yrkeskarriär på bekostnad av framtida generation är ytterst förvrängd (nu var det ju inte riktigt det här det handlade om då det gäller metoderna).
Min fråga är: hur mycket är vi beredda att betala för ett jämställt samhälle? Om männen inte är beredda att erövra köket medan kvinnor krossar glastak, ska vi faktiskt fortsätta låta matindustrin göda våra barn med både E-koder, sockersubstanser och andra "vita gifter"? Om det inte går att kombinera, vad är i såfall viktigare: kvinnliga chefer eller hälsosamma barn?
Nu inser jag ju att det i många fall går att kombinera, men man får ligga i. Planera, delegera, storkoka, frysa ner. För om det finns något jag lärt mig så är det att till god hälsa finns det inga genvägar. Det är ett tufft marathonlopp och det gäller att ge järnet. Andra alternativ finns det inte. Förutom då kanske att hoppa av hjulet, tagga ner, downshifta, leva enklare och långsammare... Ädelt så det förslår.
No comments:
Post a Comment