De som följde med min blogg när den var som aktivast (närmare bestämt sommaren 2011) vet att jag genomgått en period av självrannsakan, analys av konsumtionssamhället och hur det pårverkar min syn på saker (kolla www.storyofstuff.org för en utförlig definition eller läs min bloggpost Generation Abundance). Nu gör mitt favvo-radioprogram (Familjeliv) ett slag för just den här saken. Imorgon kommer det att handla om familjeekonomi och om hur dagens föräldrar är vana att få allt de pekar på och försöker nu leva upp till samma kriterier med egna barn med katastrofala följder (läs: Marthabloggen -Janine Smeds).
Just idag då jag för omväxlingens skull bäddade barnens sängar (händer en gång i månaden typ...eller när vi har gäster på kommande...vilket nuförtiden är nästan ännu mer sällan) slog det mig i en hur komplex verklighet vi lever idag. Jag tittade på berget av leksaker inne i bokhyllan och tänkte: "tack-o-lov fattade jag dra i nödbromsen för ett år sedan, annars skulle jag inte ens komma in i det här rummet mer med alla dessa leksaker överallt". Barnen har inte fått mycket nytt det senaste året, till födelsedag och jul fick det välövervägda presenter, många av dem second-hand. Men ändå känns det som om leksaksberget är alltför stort. Det växte snabbt under de första fyra åren och trots att vi inte mer handlar mycket så verkar det inte heller minska...
Det här fick mig att fundera på det skitzofrena samhället vi lever i idag. Exakt på vilket sätt det är skitzofrent är svårt för mig att förklara men ska försöka mitt bästa. Vi lever i ett konsumtionssamhället. Allt går runt tackvare vår konsumtion. Utan det skulle samhället inte fungera, i alla fall inte på det sätt det är organiserat idag. Nå, i ett sånt samhälle är det kanske inte så konstigt att status-symboler och vill-ha-mojänger är något så naturligt att det inte ens diskuteras, de bara införskaffas när första bästa tillfälle erbjuder det. Men på samma gång är hållbarhet och miljömedvetenhet återkommande teman i både nyheter och ute i blogosfären.
Det är inte underligt att miljömedveten blomstrar bland nya föräldrar. I samband med förälderskapet inser många unga vuxna också vikten av att värna om miljön både för barnens och den egna hälsans skull och för den framtida värld, i vilken våra nu ack så konkreta arvingar ska leva. Gifter i maten, i kläderna, i leksakerna och omgivningen får plötsligt helt andra dimensioner än tidigare. Som mamma, eller pappa för den delen, känner man ju sig delskyldig till att proppa ungen full med gifter antingen då de går igenom tugga-på-alla-crocs-inom-räckhåll-fasen (innehåller ftalater) eller då man matar dem med mikrouppvärm mjölk i BPA-plastflaska (kan göra dig barnbarnslös enligt alarmerande studier). Så inte är det ju så konstigt att många av oss (mig inberäknat, trots att mina barn tuggat ftalater och druckit BPA) flippar och blir alltmer miljömedvetna.
Men som sagt den interna insikten i miljömedvetenhet verkar inte vara kompatibel med den externa världens fokus på saker, helst splitternya, och helst på direkten. Jag ser framgångsrika marknadsföringskampanjer för elektroniska äpplen, gula-plastklassar som dominerar stadsbilden i några intensiva dagar i april, lopptorg fulla av impulsinköpta slit-o-släng kläder som ingen mera vill ha. Jag ser stressade föräldrar som rusar till första bästa leksaksaffär för att inhandla den femtielfte leksaken inför dagiskompis-kalaset. Jag ser farföräldrar och morföräldrar som vid varje besök hämtar med sig en välmenad liten present åt de förtjusande barnbarnen. Och jag ser dessa miljömedvetna föräldrar som kämpar förgäves med ett ständigt växande berg av leksaker....allt för den goda sakens skull: dvs att hålla vårt samhälle flytande genom konsumtion och ständig tillväxt.
Det är som om våra sociala normer inte riktigt hunnit med våra personliga värderingar. Eller som om samhällsmaskineriet är för rostigt för att uppdateras och vara kompatibel med våra värderingar. Lever vi i ett Jekyll-Hide-samhälle? Är diagnosen extrem skitzofreni? Hur botar man sådant?
No comments:
Post a Comment