Livet i storstan på andra sidan klotet är så fullt av intryck av olika slag att min stackars hjärna inte hinner med, än mindre hinner fingrarna plita ner några rader. Jag halvspringer genom San Joaquin-universitetscampuset och förundras över hur mycket ett universitet kan bygga ut och bygga om... Det finns helt klart pengar att bränna på det katolska universitetet. Likaså tycks det finnas pengar för de otaliga utbildningsinstitut som ploppar upp som svampar langs med Vicuña Mackenna, där på andra sidan gatan, dit man för tio år sedan helst inte skulle fôrvirra sig, risken var stor att bli rånad.. Där står nu de privata universitetens nya byggnader på en ståtlig rad: DUOCC, Santo Tomas, IUAP, etc...
Min hjärna håller på att formulera ett längre blogginlägg om det här med utbildning i Chile, men ni får vänta, det är inte klart än...
Jag susar förbi metrostationerna i rusningstrafik (metron hoppar över varannan station mellan kl 6 och 9 på morgonen) och försöker motstå alla intryck från JC Decauxs flashiga reklamaffischer. Sedan förundras jag över tystnaden på Alameda. Jag kan liksom inte släppa minnet av avgaserna och oljuden från de gula bussarna som brukade ta upp strörsta delen av den fyrfiliga pulserande huvudgatan. Detta trots att jag hunnit vara tillbaka på besök flera ganger redan sedan Transantiago genomfördes för fem år sedan. Men jag tycker om den nya innerstaden. Den ger mig hopp om att saker faktiskt KAN gå mot det bättre, att det ännu finns hopp om en hållbarare värld.
För det mesta känns det tyvärr ganska hopplöst då det gäller hållbarhet i storstan. När jag där hemma går omkring och funderar på hur man skulle kunna få igång lokalproducerade ekoägg och leva i en blomstrande landsbyggdsidyll, är jag här helt avskärmad från tanken om att människan var skapt för att leva ett med naturen. Och ärligt sagt känns det skönt att ta en paus från min hippieuppveckelse- erfarenhet (oroa er inte, jag tvättar fortfarande mitt hår med naturprodukter och undviker triclosan i tandkrämen...). Nej, här är det andra värderingar som gäller... men jag vet inte riktigt vilka nu då jag har tappat tron på shoppingcentrenas helande verkan.
Kanske lyckan finns att finna på frukt- och grönsaksmarknaden. I alla fall kändes det otroligt befriande att shoppa loss bland broccolihuvuden och överfulla mandarinkorgar. Eller kanske jag kan hitta lugnet på någon bohemisk krog som jag inte ännu hunnit till. Eller kanske lyckan finns gömd i alla de gamla tidningarna som jag plöjer igenom så att mina fingrar blir alldeles svarta, på nationalbiblioteket varje eftermiddag. Det är i alla fall en alldeles underbar känsla att sitta i ett tyst bibliotek nedgrävd i tidningsarkiv från en förgången tid. Den tiden när Diana ännu levde och Mururoa placerades in pa världskartan inte bara i Vasabladet men också i småstadstidningen i södra Chile. Eller kanske lyckan och lugnet infinner sig i en intressant diskussion med mina gelikar på universitetet inne i stan. En sak är säker, jag har alltid kännt en otrolig intellektuell stimulans av att bara få vistas i den här staden. Jag är både tacksam och glad över att få vara tillbaka. Må vara att jag ser Santiago och Chile i ett annat ljus än tidigare, men det är fortfarande en stad och ett land som framkallar starka (positiva) känslor i mig.
Mi querido Chile - lindo, lindo, lindo!
No comments:
Post a Comment