Saturday, June 9, 2012

Jämlikhetsnacket från ett annat perspektiv

Rosa och blått, prinsessor och bilar, legoklossar eller lego-vänner. Det är inte lätt att vara en jämställdhetsförälder när man inte själv rår på strukturerna för hur våra barn ska leka. Jag har själv engagerat mig i lego-debatten i något facebook-inlägg för några månader sedan, deltagit i en mycket intressant föreläsning om hur man ger barnen lika förutsättning oberoende kön och jag har läst en del blogginlägg som handlar i princip om samma sak. Vi tycks alla i princip ha samma åsikt: att det inte ska spela någon roll om man är flicka eller pojken hur man sedan leker eller klär sig. Och den naturliga syndabocken är ju normen, det som styr vår sociala samvaro, vår gemenskap och vår samhöringhet.

Men grejen är den att jag egentligen inte alls är så sur på könsindelningen av lekar. Efter att ha sett mina två barn utvecklas till lekande individer måste jag erkänna att de är olika. Vi har en prinsessa och vi har en bilfanatiker i familjen. Och de är båda stereotyper för sitt kön. Så är det bara. Skyll det sedan på dagislekarna eller sessionerna och modelluppvisningarna via skype till andra sidan världen. Faktum kvarstår: de skulle ha varit precis lika intresserade av tylliga rosa ballerina klänningar och tuffa små traktorer, utan denna hjälp. Jag kan inte tro något annat.

Vad jag istället ondgör mig över är marknadsföringen till barn. Det är den vi borde syna! Det är den som tar våra normer och potentierar dem till hundra för att skapa en efterfrågan på de mest absurda leksaker. Själv tror jag att det är marknadsföringen till barn (och de vuxna som ger dem presenter) som påverkar hur flick- och pojklekar ser ut idag mycket mer än vad vi som en grupp socialt sammanlänkade individer gör via det vi kallar "normer".  Det är fruktansvärt frustrerande att se hur mina barn förs med i masshystering över Disneys bilar eller prinsessor, eller nu senast den finska motsvarigheten "Angry Birds".

Jag vet inte riktigt hur man kan tackla det här problemet. Eller är det ens ett problem? I alla fall jag anser det vara ett problem. För det skapar ett evigt ha-begär, en kapplöpning redan bland små barn, en statusjakt som aldrig tar slut. Det som däremot tar slut är utrymmet. Hos oss har barnens rum tidvis varit så belägrat med saker att det kännts svårt att andas där inne (barnrum lär ha den sämsta inomhusluften i ett hem...) och barnen själva verkar så förvirrade att de inte hittar något vettigt att leka med mitt i röran. Varje sommar och varje jul packar jag ihop en stor påse med leksaker som ska ut, ut någon annanstans, upp på vinden eller till lopptorg. Jag frågar mig varifrån alla saker kommer... vi köper ju aldrig någonting... men ändå, likväl, fylls det där rummet om och om igen med en massa bevis på framgångsrika marknadsföringskampanjer.

Är det faktiskt så här vi ska ha det? Finns det ingen STOP-knapp. För det räcker nu redan, vi behöver inget mer....tills det är dags för nästa kampanj...


1 comment:

Maggie said...

Du har så rätt angående att granska marknadsföringen. Den påverkar även vuxna som går på att det här är för flickor och det här är för pojkar.