Om att stänga ögonen

Satt igår på lunch med två av mina finaste vänner. Vi pratade om allt möjligt, himmel och jord och allt däremellan. Så kom vi in på min resa in i normernas värld, om att ifrågasätta, reflektera och förändra sin egen livstil. Jag berättade hur tufft det varit att ta in all denna motstridiga information på så kort tid. Emellanåt har jag ju känt att någon dragit mattan under mig och jag svävat mellan lögner och verklighet, utan att riktigt veta vad som är vad. Plötsligt var lögnerna verklighet och verkligheten lögner. För att sedan igen förvandlas tillbaka till sin ursprungliga position när jag försökte positionera mig själv i förhållande till samhällets normer och grupptryckets krav.


När vi talade om jätte-räkorna och smålånen till fattiga i Afrika kunde vi alla vara överens om att något är diametralt fel med alla dessa påhitt. Vi är alla ekonomer, vi kan liksom det här med global handel varesig det gäller finanser eller produkter. Men vi är också alla otroligt medvetna om att något är otroligt fel i vår värld idag. Ändå händer det att vi låter bli att

Jag har nu på senaste tiden backat i min kosthushållning här hemma. Jag erkänner, jag ORKAR helt enkelt inte upprätthålla en sådan kost här hemma som jag egentligen tror att skulle vara det bästa för hela familjens välbefinnande. Jag erkänner också att det är svårt att hålla energiintaget på rätt nivå med den kosten, fast vi mår kanske prima så blir vi sådana spinkilinor att jag är rädd att det inte räcker till för de små grynen. Jag känner att jag inte har tillräckligt med expertis för att kunna leva på det sättet, jag har inte (orkat) hitta stöd bland riktiga människor som verkligen kan det här och endast förlitat mig på böcker och nätet. JAg är ganska övertygad om att mina insikter är före sin tid här i Finland, eller ska vi säga att jag hoppas verkligen att de är det för dagens matvanor så där i största allmänhet kan helt enkelt inte vara hälsosamma. Jag förstår inte vad margarin, vetebröd, spagetti, fettfri mjölk och sockerfulla juicar gör i våra matskåp, än mindre på butikshyllorna.

Med vännerna diskuterade vi hur man sådär teoretiskt kan förstå både den ena och den andra saken som är fel idag (vi talade då främst om globala problem som naturförstörelse och fattigdom) men för att orka leva ett lyckligt liv så väljer man kanske att stänga ögonen i sitt vardagliga liv. Och det är just det jag gjort när jag köper hem jogurt och mjölk och ser sonen bli snuvig, jag stänger ögonen och låtsas att det kanske ändå bara är en vanlig förkylning. För det är ju så jag får det förklarat för mig, medan den alternativa förklaring skulle vara att det finns något i mjölken (antagligen kaseinet) som försvagar hans immunförsvar och därför blir han snuvig. Men jag stänger ögonen. För utan mjölkprodukter är livet svårt att leva. Och så länga vi inte har några öroninflammationer så är  allt frid och fröjd. Samma gäller brödet, jag köper hem ett bröd nu och då och hoppas att dotterns mage tål det. På utsidan är ju allt frid och fröjd men tyvärr ser jag inte insidan... och det är ju den som egentligen räknas. Men jag stänger ögonen, brer på smöret och servera. Orkar inte befatta mig.

Samma sak gäller egentligen vilka normer som helst i samhället. Sådana saker som vi tar för givet. Vi kanske kan komma i kontakt med motstridig information ibland, men för att rädda oss själva, ge oss ett lyckligt liv så väljer vi att stänga ögonen.

Comida y sustentabilidad

Queridos amigos, de nuevo encuentro que tengo que decirles algo importante. Acá se habla mucho sobre la comida local, ecológica, orgánica, sin pesticidas. Hay varias tiendas que estan especializadas en eso (no se que tan locales son plátanos traidos desde el otro lado del mundo... pero en fin por lo menos "comercio justo"). Hay gente que está dispuesta de pagar casi el doble por carne de vacuno "ecológico" (es decir, vacas felices, quienes han podido masticar pasto afuera en el sol y que no han recibido antibioticos solo porque sí).

Justo despues de la navidad mostraron la película  "Food Inc" de Michael Pollan en la tele finlandesa. Eso me hizo de una decidir siempre comprar huevos ecologicos, siempre comprar ecologico cuando haya. No importa el precio. Lo hago por varios razones. Primero, soy egoista. No quiero más tóxicos en mi cuerpo que necesario (eso viene de alguien que el mismo día que vio ese documental probó lavar el pelo con vinagre de manzana y nunca volvió a usar shampoo de nuevo...).  Segundo, soy altruista. No quiero que los que producen la comida que yo como hayan sido expuestos a quimicos inecesarios. Tercer, y los mas importante: comprando comida alternativa, de buena calidad aunque sea caro da un MUY importante señal tanto a los productores como a los políticos sobre lo que yo considero importante: hacer la vida de campesinos posible, darle una vida digna y no favorecer a los grandes productores (todavia no estoy convencia que una marca que dice "comercio justo" garantice nada pero igual estoy dispuesta de elegir esa en vez de lo convecional).

Hay que valorar el campo! Sin el campo no tenemos nada. No dejen que sectores rurales sean abandonados! Ni contaminados por inversiones industriales que solo favorecen consumo (sin sentido). Incentive a los jovenes apreciar su comida y quizas hasta comenzar con su propio "campo ecologíco". La vida en la ciudad no sería posible sin el trabajo duro en el campo.

He dejado de comprar muchas cosas sin uso. Pero comida es vital y estoy dispuesta de invertir. Como es contigo? Sabes de donde viene tu comida?

Socker på dagis?

Dags att ta tjuren vid hornen. Nu ska jag skriva ner vad jag tycker om kombin socker och dagis. Jag ska försöka göra det så balanserat så möjligt för jag har lärt mig att det är ett känsligt och svårt ämne. Men ack så viktigt och därför ger jag nu järnet och är beredd på snytingen...

Borgå har bestämt sig för att utesluta socker från dagismenyn. Många matbloggare, mig inklusive, har uppmärksammat det här och det har lett till olika kommentarer på nätet. Man kan kategorisera kommentatorerna i tre grupper: de som tycker detta är onödigt, att dagiset har viktigare saker att tänka på än vad som matas i våra barn (dessa förlitar sig antagligen på att det finns någon förståsigpåare som har koll på näringsvärden och dylikt), sedan de som tycker att det är bra att dra ner på sockermängden men att "lite ju aldrig är till någon skada", och sedan till sist de som beundrar Borgå för sitt mod att göra något så radikalt och eftersträvansvärt. Som ni antagligen märker på min beskrivning så hör jag till den sistnämnda gruppen.

Varför så radikal? Varför inte låta de små grynen få en bulle nu och då? Eller ett glas saft till eftermiddagssmörgåsen? Eller en glass efter soppan? Helt enkelt av den enkla orsaken att socker skapar problem. Kanske inte hos alla men hos många. Och på det sätt som vi är omringade av sockerstinna produkter (allt från bröd till leverlåda, frukostflingor, ketchup, jogurt, saft, etc) , där det är verkligen svårt att navigera rätt i butikshyllorna så tycker jag att alla barn är värda en sockerfri dagismiljö. För jag är mer än övertygad om att många barn frossar i (det gömda) sockret på "fritiden". Inte alla men många. För om alla de där produkterna som säljs i butiken inte har en köpare så förstår jag inte vad de gör där på hyllorna, än mindre hur dessa matbutiker får verksamheten att gå runt. Man skulle ju i så fall tro att de gjorde sig av med alla dessa hyllor av smaksatta jorgurtar och kexpaket och frukostflingor... Men nej, de produkterna tycks ha åtgång. Och det har förresten också coca-cola och energidryckerna hos tonåringarna, må jag tillägga.

Socker är beroendeframkallande. Socker ger ett pendlande blodsocker och med det ett pendlande humör, speciellt hos små barn. När man en gång vant sig vid den söta smaken är det svårt att ta till sig andra smaker. Jag skulle kunna fortsätta i oändligheten. Nancy Appleton har sammanställt en lista på 143 olika problem som sockret ställer till med, allt från det kanske självklara övervikt och diabetes till beteendestörningar, cancer, och mineralbrister. Och nu tänker ju de flesta: men lite kan ju inte skada - må vi unna dem ens lite. Jo jag kan till viss del hålla med, för vissa barn (med god tarmbakterie och balanserad kost i största allmänhet) så skapar säkert inte en gnutta socker några stora problem. Men för vissa är detta ett problem, om inte nu så senare, då de blivit beroende av det söta. Sockermängden på dagis må vara begränsad till en glass nu och då, lite bulla- och pepparkaksbak ibland, och några födelsedagsfester under året men jag tycker att det är fel. Det är fel signal till både barn och föräldrar. Genom att klart markera att socker är problematiskt kan vi genom dagiset skapa medvetande bland föräldrar och barn om sockrets skadliga verkan. Och det kanske räddar en eller två, eller förhoppningsvis många fler, från att trilla dit i tonåren när de börjar röra sig med egna pengar!

Och om vi tar bort sockret från vardagen på dagis, så finns det ju dessutom mer utrymme att låta både mor- och farföräldrar bjuda sina barnbarn på en sockermunk ibland. Eller mamma och pappa att göra barnen glada över en god efterrätt någon gång. Men eftersom jag tycker att sockret är en så problematisk substans så tycker jag att detta ska ske under föräldrarnas uppsikt. För det är vi föräldrar som vet hur mycket våra barn tål. Inte kommunens kostrådgivare. Varje barn är unikt vad gäller sockertåligheten. Det säger väl sig självt att det inte riktigt funkar på ett dagis att låta vissa barn gotta sig i sött medan andra är utan. För det om något är diskriminering och barnaplågeri. Eller vad tycker ni?

Jag lämnar kommentarfältet öppet för reflektioner men ber er innan ni kommenterar att ta en titt på den här 7 minuters filmsnutten som behandlar sockret och dess biverkningar...

Här har jag skrivit ett urförligt inlägg på spanska om sockret (med länkar till experter på engelska): El azucar, la droga mas engañadora del siglo

Patiperra in her natural environment - soon!

I will be doing the same trip again as I did when this whole blog started (My first blog post). Only for a little bit longer time. I've decided to reactive the good old days of blogging: reflections about here and there. I need to cheer up my life, and maybe this can help... Hopefully light enough for anyone interested to follow, deep enough for friends truly interested in our adventures, and balanced enough not to scare anyone off (check my latest posts here and my other blog and you might get horrified...:-))).

Anyway, I want to stress the word hopefully. My life is in constant redefinition mode currently. I cannot guarantee any sort of lightness, deepness, or balance because I am not the master of my reflections anymore. They have taken on a life of their own, and I myself get a bit jumpy sometimes (ask hubby he knows). But I'll try my best and Patiperra turns trilingual again. Topics? Well, life in the big city, daycare in another culture, ecological trends in South America, and yes, you guessed it: food.

See you here?