Abre tus ojos!

El otro día estuve en una charla sobre derechos sobre la tierra en Brasil y en Uruguay. Muy interesante el tema y entre otras cosas aprendí algo importante relacionado con la comida: que en paises como Brasil,  hasta un 65% de la comida consumida proviene de pequeñoos agricultores. Las grandes plantaciones están destinados al extranjero. Ahora, habiendo vivido en Chile me acuerdo que alguién alguna vez me comentó que "los mejores productos agricolas siempre están destinados a los mercados del primer mundo".  Déjenme matar ese argumento directamente, para que sepan que tienen que defender el derecho de comida local (agroecologica) con todo el esfuerzo del mundo. Por ultimo, su salud y su futuro dependen del acceso a comida de buena calidad.

Sí, es cierto, el primer mundo recibe gran parte de la comida producida a escala. Lo que no es cierto es que eso sería de buena calidad. Para poder producir en gran escala y transportar comida al otro lado del mundo, hay que usar pesticidas y manejar los productos en una manera que dudo sea muy saludable.
Mi mayor argumento de que tienen que defender su derecho a comida local y tradicional es esta: La población del primer mundo no está sana. Las enfermedades crónicas son muy frecuentes, alergías y sensibilidades a ciertos tipos de comida es altísimo, enfermedades imonulógicas están cada vez más detectadas en niños chicos, y para curar los problemas, están ingenriendo grandes cantidades de medicamentos y sometiendo sus cuerpos a diferentes tipos de cirurgías.

Para citar Dalai Lama:

"

"

Ahora, yo sé que Sudamérica igualmente está llena de la comida chatarra, de McDonlads, PizzaHut y cosas por el estilo. Pero lo que ustedes no tienen tanto todavía es la comida pre-hecha, la comida procesada, la comida que se compra en una bandeja, lo ponen en el microhonda y en menos de un minuto está lista... Mientras mantengas tu comida tradicional (preferiblemente de origen, sin uso de pesticidas o antibioticos en carnes) como fuente principal de alimentación, también se van a salvar de muchos problemas de salud.

La clave es mantenerse lejos de rótulos largos de ingredientes con nombres que solo un cientifico podría interpretar. Después de eso, hay un par de alimientos básicos que están afectando fuertemente la salud humana y, que entonces es importante evitar. Cuales son los vilanos más grandes? Yo les diría que son: el trigo (la proteina gluten especialmente), el azucar (todos los tipos de azucar), la leche (particularmente la proteina caseina, no tanto la enzyma lactose), y los aceites industrialmente procesados, además de la soya y el maís. En mis proximos textos voy a tratar de explicar exactamente que es lo malo de cada uno de estos alimientos y ofrecerles alternativas mas saludables. Hasta allí, comiencen a tomar nota de la comida que estén comiendo! Mucha comida procesada? Mucho pan? Mucha leche? Que tipo de grasas usan en su comida? Vegetales? O grasas de animales?  Porque al final del día, como se dice en inglés : You are what you eat !

Gustos refinados

He sido bendecida con una hija con gustos refinados. Digo bendecida  aunque no me sentía asi al momento de estar allí con la cucharada en el aire y haciendo cualquier truco  para hacerla abrir la boca y para que por lo menos comiera algo de lo que yo preparaba. Creanme, probé todos trucos del mundo para hacer mi bebita crecer! Pero bendecida porque después he estado agradecida de haber tenido que pasar por esa experiencia. Sin ella nunca hubiera descubierto lo que he descubierto en cuanto a la comida! Porque a diferencia DE mi hijo, quien practicamente siempre ha comido todo lo que le servímos, y normalmente gritando por más, los gustos refinados de mi hija me hicieron leer todos los libros que existen sobre niños y alimentación, siempre buscando soluciones, soluciones que la mayor parte del tiempo o no funcionaban o eran insostenibles: No, no es bueno darle solo galletas aunque es lo único que la niña quiería.


Me tomó tres años entender que lo que ofrecía la dieta convencional no era lo correcto ni para mi hija ni para el resto de la familia. No era facil atreverse dejar las recomendaciones de nuestra enfermera, la que ha seguido atentamente el desarrollo de los diagramas de crecimiento de mi beba desde que nació, esperando ver un despegué en cualquier momento pero normalmente llegando solamente a la conclusión que "sí está en -15% en cuanto el peso, pero sigue su proxima curva, todo está bien, siga dándole comida normal, bajo de grasas saturadas, espageti y pan son buenos..."

Pero yo como madre sentía que todo no estaba bien. Con los años ella llegó a desarrollar un genio que yo me preguntaba si realmente era normal. En las tardes en camino del jardín a casa, podíamos facilmente llevar una hora de puros gritos lo mismo si estabamos discutiendo ropa, o tratando de salir de la casa... Yo como mamá agotada de tanto pelear. De hecho, ya nos había inscrito en un curso de madre-hija para que las dos aprendimos a manejar nuestro mal genio juntas.... pero nunca llegmos allí porque en algun momento comenzé a pensar, será la comida? Será que esos carbohidratos que ella pide en forma de pan, espageti, ketchup, miel... será eso que afecta su humor? Yo misma había superado una adicción a carbohidratos un par de meses antes y habia dado cuenta como mi ánimo cambió sin estar drogada con una insulina de estilo "montaña rusa" todo el tiempo. Entonces, con apoyo de un libro nuevo de una autora sueca (el quintésimo sobre el asunto) me dio por probar. De un día para el otro comenzamos a comer comida sin trigo (tanto blanco y integral), sin azucar refinada (de hecho todo tipo de azucares, hasta el miel), y quizas lo más controversial de todo, sin leche. Las reacciones eran inmediatas e increibles: mejor animo, mejor digestión de comida, mejor apetito. Y lo mejor de todo, despues de tres meses bajo estas condiciones, mi hija había por fin hecho el salto en los diagramas de crecimiento que el personal del centro de salud tanto estaban esperando (de -13% a -5%!).

Vale mencionar, que en el formato que lo hicimos nostros, quizás no era lo más astuto, por lo menos no desde la perspectiva de la medicina convencional, ya que sacando tantas cosa al mismo tiempo de la dieta tambien significaba que no podíamos saber exactamente cual de las comidas eran las que le afectaba negativamente. Además, algo que he aprendido después, si es una alérgia grave que tiene síntomas sútiles, como es la alérgia de gluten (la proteina del trigo), es mejor tomar pruebas de sangre antes de sacar la comida de la dieta. Pero al momento de hacer el cambio solamente estuve feliz, aliviada de haber encontrado una solucion de vivir una vida más facil. Porque si, aunque la nueva dieta significaba que desde este momento casi toda la comida se preparaba en casa, sentía que prefería pasar mi tiempo tranquilamente en la cocina preparando comida en vez de tener que enfrentar una hija eléctrica por los efectos del azucar y del trigo.

Llevamos ahora casi un año sin azucar y trigo en la casa. A mis hijos ya no doy dulces convencionales, pero eso no significa que no comen cosas dulces. Los productos llenos de azcuares dañinos hemos sustituido con frutas y con dulces hechos en casa usando plátanos y dátiles como endulzantes. El trigo hemos sustituido con harina de almendra y harina de coco. Y la leche, aunque la servimos de vez en cuando, especialmente en formato de yogurt, hemos sustituido con leche de coco en por ejemplo salsas de comida o en panqueques. He aprendido manejar nuevos productos como "polvo de psyllium" que ayuda cuando ya no tiene el pegamento que el gluteno de trigo ofrece. También he aprendido hacer mil versiones de "smoothies" a base de leche de arroz y leche de almendras, llenos de nutrientes y de sabor aprobado de gustos refinados. Porque aunque es cierto que mi hija ahora ha cambiado, su gusto sigue siendo sensible a nuevos sabores y entonces experimentando con nuevos alimientos siempre trae un momento de sorpresa a ver si será aceptado o no!

Este viaje de la comida convencional a una dieta mas adecuada para nuestras familia me ha permitido descubrir tantas cosas sobre alimientos y la salud humana. Confieso, en vez de ser adicta a azucar he quedado adicta a la información nutricional! He descubierto un nuevo mundo donde la buena salud no se basa en medicamentos prescritos por médicos, sino se basa en una dieta y estilo de vida balanceada y natural.

Quiero compartir algunos de mis descubrimiento con ustedes en español, porque siento que es información valiosa y universal. Siento que hay un montón de padres que podrían tener una vida más fácil y sus niños un futuro más relajado sabiendo algunas de los cosas que he ido descubriendo.

Así que si te interesa el tema, mantente informado de las palabras de la patiperra del norte. Viene más en seguida.

Familje-ekonomi med Dr. Jekyll och Mr. Hide

De som följde med min blogg när den var som aktivast (närmare bestämt sommaren 2011) vet att jag genomgått en period av självrannsakan, analys av konsumtionssamhället och hur det pårverkar min syn på saker (kolla www.storyofstuff.org för en utförlig definition eller läs min bloggpost Generation Abundance). Nu gör mitt favvo-radioprogram (Familjeliv) ett slag för just den här saken. Imorgon kommer det att handla om familjeekonomi och om hur dagens föräldrar är vana att få allt de pekar på och försöker nu leva upp till samma kriterier med egna barn med katastrofala följder (läs: Marthabloggen -Janine Smeds).

Just idag då jag för omväxlingens skull bäddade barnens sängar (händer en gång i månaden typ...eller när vi har gäster på kommande...vilket nuförtiden är nästan ännu mer sällan) slog det mig i en hur komplex verklighet vi lever idag. Jag tittade på berget av leksaker inne i bokhyllan och tänkte: "tack-o-lov fattade jag dra i nödbromsen för ett år sedan, annars skulle jag inte ens komma in i det här rummet mer med alla dessa leksaker överallt". Barnen har inte fått mycket nytt det senaste året, till födelsedag och jul fick det välövervägda presenter, många av dem second-hand. Men ändå känns det som om leksaksberget är alltför stort. Det växte snabbt under de första fyra åren och trots att vi inte mer handlar mycket så verkar det  inte heller minska...

Det här fick mig att fundera på det  skitzofrena samhället vi lever i idag. Exakt på vilket sätt det är skitzofrent är svårt för mig att förklara men ska försöka mitt bästa. Vi lever i ett konsumtionssamhället. Allt går runt tackvare vår konsumtion. Utan det skulle samhället inte fungera, i alla fall inte på det sätt det är organiserat idag. Nå, i ett sånt samhälle är det kanske inte så konstigt att status-symboler och vill-ha-mojänger är något så naturligt att det inte ens diskuteras, de bara införskaffas när första bästa tillfälle erbjuder det. Men på samma gång är hållbarhet och miljömedvetenhet återkommande teman i både nyheter och ute i blogosfären.

Det är inte underligt att miljömedveten blomstrar bland nya föräldrar. I samband med förälderskapet inser många unga vuxna också vikten av att värna om miljön både för barnens och den egna hälsans skull och för den framtida värld, i vilken våra nu ack så konkreta arvingar ska leva. Gifter i maten, i kläderna, i leksakerna och omgivningen får plötsligt helt andra dimensioner än tidigare. Som mamma, eller pappa för den delen, känner man ju sig delskyldig till att proppa ungen full med gifter antingen då de går igenom tugga-på-alla-crocs-inom-räckhåll-fasen (innehåller ftalater) eller då man matar dem med mikrouppvärm mjölk i BPA-plastflaska (kan göra dig barnbarnslös enligt alarmerande studier). Så inte är det ju så konstigt att många av oss (mig inberäknat, trots att mina barn tuggat ftalater och druckit BPA) flippar och blir alltmer miljömedvetna.

Men som sagt den interna insikten i miljömedvetenhet verkar inte vara kompatibel med den externa världens fokus på saker, helst splitternya, och helst på direkten. Jag ser framgångsrika marknadsföringskampanjer för elektroniska äpplen, gula-plastklassar som dominerar stadsbilden i några intensiva dagar i april, lopptorg fulla av impulsinköpta slit-o-släng kläder som ingen mera vill ha. Jag ser stressade föräldrar som rusar till första bästa leksaksaffär för att inhandla den femtielfte leksaken inför dagiskompis-kalaset. Jag ser farföräldrar och morföräldrar som vid varje besök hämtar med sig en välmenad liten present åt de förtjusande barnbarnen. Och jag ser dessa  miljömedvetna föräldrar som kämpar förgäves med ett ständigt växande berg av leksaker....allt för den goda sakens skull: dvs att hålla vårt samhälle flytande genom konsumtion och ständig tillväxt.

Det är som om våra sociala normer inte riktigt hunnit med våra personliga värderingar. Eller som om samhällsmaskineriet är för rostigt för att uppdateras och vara kompatibel med våra värderingar. Lever vi i ett Jekyll-Hide-samhälle? Är diagnosen extrem skitzofreni? Hur botar man sådant?

Samtal om livet

Jag lyssnade på den här idag: Samtal om livet.

Ett par som flyttat från Helsingfors till Jakobstad för att kunna leva ett "friare" liv med mindre bostadslån och mer valfrihet vad gäller jobb. Intressant tanke.

Men det som slog mig var att en av kvinnorna hade stora hälsoproblem och höll dem i skick tackvare kortison. Jag tyckte symptomen lät väldigt bekanta från vad jag läst om "leaky gut" eller keliaki. Undrar om hon skulle ha nytta av att gå på GAPS-dieten för att återfå sin maghälsa eller kanske paleo? Skulle jag vara i den där situationen, med en så där skör hälsa så skulle jag inte tveka. Varför äta massa mediciner om en kostomställning kan fixa problemen?

Hållbarhet i min värld

Jag har tydligen börjat se världen från ett uppochnervänt perspektiv. Först det här med feminismen och nu över till en annan hjärtefråga: hållbar livsstil. Det kniper i magen på mig då jag tittar på vårt samhälle idag. Över allt tutas det ur hur viktigt det är med hållbar utveckling men mina iakttagelser bekräftar det motsatta. Hur kan vi leva hållbart under rådande samhällsstruktur? Det är ju rena rama omöjligheten. Samhället är uppbyggt så att vi kör bilar, åker bussar, köper mat som producerats långt borta, förbrukar el från ohållbara källor, kyler ner maten med denna el, hettar upp maten med denna el...etc, etc, etc. Listan skulle kunna vara hur lång som helst. Säg mig den som kan leva ett med naturen i dagens Finland. Trots alla nya subkulturer av ekofreaks, rawfood-ätare, veganer och trädkramare så är jag ganska så övertygad om att inte en enda av dem vet hur deras val i vardagen påverkar naturen och människor på andra sidan klotet.

Globaliseringen är nästan komplett, varor forslas från ena sidan av världen till den andra, för att sedan paketeras om och skickas tillbaka till ursprungslandet för försäljningen. Från ett rationellt perspektiv (jag bortser nu från den rationella monetära aspekten) ser hela världsmarknaden helt absurd ut!Och på grund av den här globala marknaden blir ensidig storskalighet vårt naturliga val framom differentierad småskalighet. Det värsta är att den här galenskapen inte alls begränsas till bara ett land, nej den är ju precis som ordet antyder: global.

För att uppnå någonsorts hållbarhet i vårt leverne så måste vi tänka om. Men hur gör man det då? Det är en fråga jag ställer mig dag ut och dag in och ju mer jag tänker på det destu mer övertygad är jag om att vi är inne på helt fel spår. Hållbarhet handlar inte om att måla ohållbara aktiviteter gröna. Hållbarhet handlar om att förvalta vårt naturarv för framtida generationer. För att inte riskera att bli alltför luddig i mina argument kommer här en praktisk redogörelse för vad detta egentligen innebär.

Om vi ska ha kvar en planet att leva på så är det dags att börja tänka i nya banor, och det snabbt. Politikerna pratar om ekonomisk tillväxt, skapa arbeten, få bukt med arbetslösheten, utbilda den urbana befolkningen för nya urbana uppgifter. Nej, tänk om. Hållbarheten ligger inte i städerna. Hållbarhet kan vi endast uppnå genom att befolka landsbydgen igen och börja producera vår egen organiskt odlade mat. Vi har under de senaste 50 åren avbefolkat landsbygden och det lilla som finns kvar av vårt jordbrukarsamhälle (en gång med syfte att hålla Finland självförsörjande) går runt pga EU-stöd. Vi odlar sockerbetor och vete på stora fält då vi istället borde odla mat som på riktigt mättar våra magar. Men hur kan vi göra det när jordbrukaryrket är av den utrotningshotade sorten.

Det talas om sjuköterbristen, rörenoveringsexpertsbristen, läkarbristen men hur är det med jordbrukarbristen? Herre min je, vad har världens bästa utbildning gjort till vår befolkning? Kunskapen om hur man brukar jord på ett hållbart sätt har länge varit på väg ner i graven med den äldre generationen. De yngre generationerna har lärt sig att med en högskoleexamen kommer livet att gå som en dans. Men för att leva behöver vi först och främst mat, sedan om det blir tid, kraft och energi över, kan vi satsa på något annat (hållbart).

Med detta avslutar jag med att säga: POLITIKER VAKNA UPP! Börja jobba på förutsättningar för befolkningen att flytta ut till landet och satsa på ekologiskt jordbruk. Istället för meningslösa arbetslöshetskurser i export-assistent-kunskap, borde man satsa på kunskap om jordbruk och boskapskötsel. Istället för EU-stöd och restriktioner borde jordbruksministeriet se till att småskalig ekologiskt odlad mat kanaliseras på bästa hållbara sätt till städerna.

Endast på det sättet, gott folk, kan vi tala om en utveckling mot ett hållbarare samhälle.

Feministen talar ut.

Länge har jag gått omkring och tänkt på det här.

Nu är det så att vi kvinnor blivit grundligt lurade. Jag vet inte riktigt vem jag ska skylla på. Lättast skulle det ju vara att (som vanligt) skylla på männen men i det här fallet verkar det nästan som om vi har oss själva att skylla. Det jag kommer att skriva nu är något som skulle ha varit otänkbart för mig ännu för två år sedan. De som känner mig vet att jag är en sann kvinnosakskämpe, feminist ut i fingerspetsarna, jämlikhetens starkaste förespråkare. Men ändå har jag kommit fram till att feminismen haltar. Inte på grund av glastak, löneskillnader och omjämlikhet i hemmet. Nej, den haltar för p.g.a. vårt eviga stret mot en jämlikare värld är vi på god väg att inte bara förstöra vår barns hälsa men även deras framtida inställning till mat och hushåll.

Okej, tanken var fin. Vi kvinnor skulle bli självständiga, ut och förtjäna vårt eget uppehälle och männen skulle hjälpa till hemma. Fifty-fifty var det sagt. Men det funkade visst inte riktigt? Vi blev självständiga, jo. Vi kom oss ut i arbetslivet. Och fast vårt uppehälle kanske inte nått männens dito så har vi ändå kommit en lång väg i jämställdhetens namn de senaste 40 åren. Men hoppsan, vad hände med hemmet? Visst, männen började hjälpa till. Dammsugning, tvättning, matlagning - man som kvinna, vi hjälps åt, så gott det går. Men kvinnans frammarsch i arbetslivet utanför hemmets gränser har också ackompanjerats av en extern hjälpande hand. Och nu talar jag inte om pigor eller skatteavdrag för hushållsarbeten. Nej den hjälpande handen heter matindustrin. Matindustrin har sett till att alla dessa ambitiösa morsor kunna satsa fullt ut på sitt jobb men ändå ha mat på bordet varje kväll.

Jag var till frissan idag. Frisören, en ung tjej på 20 år, berättade att hon och hennes bror vuxit upp på mikromat (vi kom in på temat mat för jag berättade att mitt hår förändrats med mina förändrade matvanor). Hennes föräldrar reste så mycket i jobbet att de fick klara sig själva på kvällarna och oftast blev det mikromat till middag. Nu vid 20 års ålder har hon insett att hennes kropp inte klarar av socker och mjöl och det har fått henne att lära sig laga mat från grunden. Hon sa skämtsamt att om det skulle bli krig nu skulle inte många av hennes vänner ha en aning om hur man gör mat för "de vet bara hur man trycker på mikron".  Det stämmer överens med dagens avsnitt av Familjeliv (genialiskt som vanligt, lyssna här: Familjeliv 21.04), där det berättas att de som är födda på 80-talet inte lärt sig hur man lagar mat för det har aldrig lagats mycket mat hemma hos dem. Skrämmande!

Var det faktiskt det här vi ville med jämlikheten? På min metodologi-kurs som behandlade feminismen som forskningsmetod den här veckan fick vi veta att ett av feminsismens syfte var/är att korrigera en "distorted worldview", där kvinnor ska upplysas om hur förtryckta de är i samhället. Gissa om debatten gick het på den timmen. Vaddå distorted? Är det något fel i att värdesätta familj och barn? Jag skulle säga att en världsbild som förespråkar en yrkeskarriär på bekostnad av framtida generation är ytterst förvrängd (nu var det ju inte riktigt det här det handlade om då det gäller metoderna).

Min fråga är: hur mycket är vi beredda att betala för ett jämställt samhälle? Om männen inte är beredda att erövra köket medan kvinnor krossar glastak, ska vi faktiskt fortsätta låta matindustrin göda våra barn med både E-koder, sockersubstanser och andra "vita gifter"? Om det inte går att kombinera, vad är i såfall viktigare: kvinnliga chefer eller hälsosamma barn?

Nu inser jag ju att det i många fall går att kombinera, men man får ligga i. Planera, delegera, storkoka, frysa ner. För om det finns något jag lärt mig så är det att till god hälsa finns det inga genvägar. Det är ett tufft marathonlopp och det gäller att ge järnet. Andra alternativ finns det inte. Förutom då kanske att hoppa av hjulet, tagga ner, downshifta, leva enklare och långsammare... Ädelt så det förslår.

Hemvårdsstödet och den stressiga vardagen

Debatterna rasar om hemvårdsstödet. I Finland kan föräldrar vara hemma med sina barn tills de fyller tre år och nu föreslår regeringen att det skulle kortas till två år.

Jag personligen skulle aldrig ha kunnat tänka mig stanna hemma i tre år, än mindre i hela sex år på rakan om jag ställt upp för båda mina barn. Nej herre min jee, vad skulle det ha blivit av mig i så fall! Äktenskapet i kras och jag ett nervvrak till Filifjonka, nej tack inte mitt gebiet. Men, jag erkänner, att gå tillbaka på jobb och sätta en ett-åring på dagis var inte heller en bra idé. Att sätta en 1,5 åring på dagis var kanske snäppet bättre, men inte så mycket lättare det heller, speciellt inte som staden varit så snäll och utlokaliserat vårt daghem 5 km bort och det är himla stressigt att få bil-buss-tågtidballer att gå ihop. Tycker det är ett evigt stress nuförtiden, och sjukdomarna avlöser varann medan jag kämpar med att få mitt eget jobb gjort inom utsatta deadlines. Sover gör jag bara varannan vecka när jag är så utslagen att jag utryckligen dimper ner i sängen fredag kväll klockan 21 och med god tur får sova till nästa morgon kl 8. På veckoslutet gäller det att pricka in mathandlandet och matlagandet för nästa vecka och så byket och städningen förstås. Det är sällan man hinner njuta av livet just nu. Trots att vi skalat bort det mesta av vårt sociala umgänge och dotterns fritidsintressen (funkade inte med skytteltrafiken till dagis) känner jag att vi är inne i rusningstidernas rusningstid och att om man inte aktar sig ligger nog burnouterna bakom hörnet.

Därför är det svårt att förstå hur den där regeringen egentligen tänkte i den här frågan. Det är ju klart att de inte tänkte på barnets bästa - i min värld är nog barnets bästa att få vara hemma med en förälder som vill vara hemma med sitt barn. Så om de inte tänkte på barnets bästa, tänkte de månne på kvinnans bästa, på jämlikheten i arbetslivet. Nej knappast. Medan barnen är små är det ändå (i allmänhet) kvinnorna som antingen själva eller av sin arbetsgivare prioterar bort chefsposter - helt enkelt för att inte bli burnoutade och ändå kunna ta hand om sina sjuka barn, för sjuka blir de när de ska in på dagis, det är ju självklart. Så drivkraften i det här förslaget är väl ganska så självklart: pengar. Men tänkte de verkligen att de kan spara? Om vi bortser från hur mycket en dagisplats kostar i jämförelse med hemvårdsstöd som redan debatterats på bloggar och i tidningen där så  finns det en annan aspekt att ta i beaktande. Tänkte de alls på att det antagligen blir dyrare att betala både för dagvård och sjukledighet sen när burnouten infinner sig? Eller hur är det med de där barnen som sen känner sig övergivna och oförstådda, handlar vapen på nätet och börjar skjuta vilt omkring sig i tonåren?

Jag vill säga detta till våra beslutsfattare: DET RÄCKER NU REDAN. Sluta trissa upp stressnivån i samhället! Sluta tvinga familjer till sådana val som inte gagnar någon! Börja istället prioritera sådant som gör att vi MÅR BRA! Vi behöver incentiv som gör vardagen mindre stressig och som gör att familj och karriär går att kombinera utan att väggen kommer emot.

På fredagen vabbade jag med ett halvfriskt barn. Det var så skönt att ta en lugn promenad med vagnen till biblioteket, och sedan sticka oss in på musikstunden på församlingen och se den avstressade stämningen där. Jag kände att jag andades! Första gången på mycket länge. Bestämde mig för att ta någon ledig dag med barnen i april, då vi alla är friska och sedan njuta av de där avstressande platserna där hemvårdande föräldrar finns. Jag beundrar deras prioriteringar; mera sånt!