Om sommaren och vintertrauma

Tänk så skönt det är att tillbringa en förmiddag i en lekpark full av lekande barn och smilande mammor (och några pappor också, men de jag så smilade inte, de hade bara en kamera runt halsen). Mammornas smil kommer säkert av den STORA soppskålen som tas fram klockan 12:00. Herredumilde så skönt att någon annan kokar för mina ungar, och att det enda jag behöver göra är att ge två djuptallrikar åt en parkassistent som sedan ser till att dessa fylls med lagom varm laxsoppa (inte brännhet, det är det väsentliga här; jag behöver inte skrika hysteriskt: DET POPPAR när barnen för första skeden till munnen). Ännu skönare är det att inte behöva städa upp klottet från golvet efter lunchen. Blöjbyte, vagnen i liggläge och hoppla så kan man fokusera på det väsentliga: dagens kaffen. För den äldre ungen är ju självgående i park sedan länge. Speciellt när man stämt träff med lekkamrater i samma ålder och man tillpåköpet får kaffesällskap under sovpausen. Nästan som kaffepaus på jobbet. Prat om dittodatt, slipper fokusera på arbetet.

Och vad är inte bättre än att stämma träff med andra lekkompisar till eftermiddagen, vid en artificiell insjö, för att plaska och äta lite hemlagad råsmart middag vid sjön. Okej, detta var inte lika lätt som parkförmiddagen; jag måste först fixa middagsmaten och sedan se till att ungarna hölls vid liv i det grumliga vattnet. Svårare. Men ack så lätt i jämförelse med de där en-meters-snödrivorna-på-bannemig-alla-gator-i-stan. För att inte tala om de där femton dragkedjorna och ylleplaggen som skulle på och av i över fem månader. Nej vet ni, jag tror jag har vintertrauma. Behöver nog gå hos en psykolog innan nästa vinter, eller sen helt enkelt emigrera till söder om ekvatorn.

Men just nu, just nu njuter jag. Sommaren är som bäst just nu. Allt det jobbiga är bakom oss, allt det härliga framför oss. Jag njuter!