Inspirerad av en väninnas senaste blogginlägg (Ta mig som den jag är) sitter jag här och tänker tillbaka på min egen kärlekssaga. Saga av stora mått, åtminstone för mig, sagans prinsessa. Känns overkligt att denna eviga sinkku, jämställdhetsfanatiker, som aldrig i livet skulle hitta en lattare, nu gladeligen sitter fast i träsket med en härlig sydländsk man och två underbara småttingar. Barnen är väl det yttersta beviset på hur vår bipolära saga blivit sann (uttryck använt av min svärfar i sitt bröllopstal, as in from south pole to north pole - ja och kanske lite temperament då...men bara pikupikulite...) .
Men det var ju inte alltid klart att vårt förhållande skulle hålla. Långdistans är aldrig lätt. Och när långdistansen är kryddad med uppehållstillståndsproblem i varderas hemland och osäkerhet gällande bådas framtida karriärer, ja då är det extra besvärligt. Men vi klarade det. So far so good. Vi chattade nätterna igenom det första året. Jag boomerangade några gånger över Atlanten och Ekvatorn (tack till stipendiefonderna!) för att bli på det klara med passionen och kärleken. Vi hittade våra lösningar och vi fattade gemensamma beslut om hur vi skulle bygga upp vårt liv tillsammans. Det kan låta lätt nu så här efteråt. Lätt var det sista det var. Inget av detta skulle ha fungerat om vi inte varit så övertygade om att vi hade något unikt mellan oss, något vi inte kunde låta passera som en lättsam flirt.
För mig finns det få sånger som Lisa Ekdahls "Vem vet" som beskriver det jag kände våren 2003, då jag fattade beslutet att satsa på en kärlekssaga på andra sidan världen.
...Du är en saga för god för att vara sann, det är en saga i sig att vi funnit varannn, vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts, eller var vårt öde bestämt redan innan vi fötts...
Men vad det skulle bli av vår saga, det hade jag alltså ingen aning om just då. Det enda jag visste var att jag måste ta reda på just exakt det. Annars skulle jag aldrig kunna gå vidare. Jag antar att det var passionen som talade. Och så här åtta år senare kan jag säga att jag nu vet att vi gjorde rätt.
Nu kan jag inte säga något om framtiden men visst gifte vi oss för att leva resten av livet tillsammans, och den delen av storyn har inte förändrats under de senaste fem åren i äktenskap.Trots det kan jag konstatera att alla mutlikulti-förhållanden inte klarar sig ens så här långt. Problemet är ju att man måste fatta ganska stora beslut jätte tidigt i förhållandet, innan man riktigt känner varann. Om man bor på två olika kontinenter blir den ena tvungen att bryta upp i sitt hemland för att flytta till den andra och börja på ny kula. Här skiter det sig ofta. Om man inte snabbt får in foten i det nya samhället så tär ens första månader av drischande garanterat på förhållandet. Vi hade god tur men förberedde oss också väl för detta skede (jag åkte inte iväg på endast ett kärleksäventyr, utan på en otroligt givande praktikperiod).
Min väninna skriver i sin blogg om sitt tidigare äktenskap, som även det var "bipolärt", argentinare med finländska. På sin blogg har hon öppet och ärligt berättat om sina erfarenheter för att hjälpa andra i liknande situationer. Här vill jag vara explicit; Något vi diskuterat är att deras äktenskapet absolut inte gick i kras för att det var ett multikultiförhållande, utan för att det nog aldrig var meningen att de skulle leva tillsammans. Däremot är jag övertygad om att deras story kunde ha haft ett finare och framförallt snabbare slut, om inte även de varit tvungna att fatta de stora besluten alldeles för tidigt. Man spelar lite rysk rulett i det skedet; driven av passionen att ge upp allt och satsa allt på ett kort. Det enda man kan hoppas är att man faller rätt när passionen lägger sig. Själv landade jag mjukt, och det tycks även min väninna ha gjort, men först i andra rundan. Ironiskt nog heter hennes blogg just "Mjuklandningar" - jag undrade om hon tänkte på passionens rulett när hon startade bloggen.
Denna gång tänker jag göra ett undantag. Jag tänker inte sluta i positiva ordalag, utan med en tankeställare. På basen av vad min väninna berättat hoppas jag att alla de som lever i ohållbara förhållanden tar till sig orden i denna sång: Spring för livet. Mitt omusikaliska öra kopplade genast ihop detta med Lisa Ekdahl - men budskapet i Sara Vargas sång var något helt annat än den romatik Lisa brukar förmedla: Man skadar inte den man älskar...Spring för livet om det är dig kärt, att slå tillbaka är det inte värt. Du kan inte förändra, du kan aldrig förstå, det enda du kan göra är att gå.
Skål för hållbar kärlek; den enda rätta kärleken!
No comments:
Post a Comment