Läser artikeln om hur 30-åringarna flyttar från Helsingfors längre ut till kranskommunerna. Tycker att både arkitekten och speciellt Helsingfors stads byggnadschef är ute och cyklar.
Kära planeringsmänniskor, barnfamiljer vill gärna bo kvar i Helsingfors. Men inte på grund av varken kulturutbud eller utmärkt kollektiv trafik. Kulturutbudet är tillför singlar eller tonårsföräldrar, vi med små barn har sällan tid för annan verksamhet än social samvaro i stadens lekparker (tack för sommarens varma lunch i lekparkerna). Kollektivtrafiken är bättre än i grannkommunerna men på de områden där det finns lite större lägenheter till ett rimligt pris i Helsingfors finns det vanligtvis inte mer än en busslinje in till stan - vilken är skillnaden till grannkommunerna nu igen? Största delen av tiden sitter man ju fast i rusningstrafiken ändå, oberoende om man sitter på buss från Olars eller Staffanslätten (är det kanske t.o.m. snabbare från Olars?).
Vi bor bra där vi bor. Ett härligt lummig höghusområde från tiderna när planerana ännu satte vikt på trivsel och inte endast funktionalitet och byggkostnader. Att ta sig till stan tar 20 minuter med cykel, 10 minuter med tåg och mellan 20 och 40 minuter med bil och buss (gör något åt Mannerheimvägen!). Den svenskpråkiga servicen är bra och gemenskapen med andra barnfamiljer är mer än utmärkt.
Problemet? Om vi vill bo kvar i det här området när vi flyttar nästa gång hamnar vi betala nästan det tre-dubbla för några fjuttiga kvadratmeter till, åtminstone om vi villa ha en pytteliten gård men även på högre höjder blir det orealistiskt dyrt. Om vi flyttar till en närbeläget område kanske cykelvägen in till stan bara blir 10 minuter längre. Men på vintern måste vi ty oss till de oplogade vägarna, inget tåg i sikte, och då blir rusningstrafiken ett problem oberoende om man sitter i sin egen bil eller på Helsingfors stads bussar. Priset för de kvadratmetrarna är fortfarande orimligt högt.
När man kör runt i Helsingfors bostadsområden slås man ofta av den gröna omgivningen, många förorter är gröna och det är fint. Men lika ofta blir jag bedrövad över den otroligt fula byggnadsstrukturen och de billiga byggnadsmaterialen som använts och blivit fula på mindre än 10 år. Bredvid den lokala Alepan ligger A-oikeudet restaurangerna tätt (så gott som alla förortsrestauranger använder hellre ölreklam som dragplåster än trivsam miljö och god mat). Gatorna är folktomma med undantag av en och annan påstruken restaurangbesökare. Dessa områden är på vettigt avstånd till centrum, de har ofta goda förbindelser och skulle vara perfekta barnfamiljsoaser... Om det inte var för dessa nackdelar som jag beskriver ovan.
Min önskeförort ser ut ungefär så här; flera alternativa förbindelser in till stan (som kan varieras beroende på väder), grönt så det förslår, aktiv "byaverksamhet", bra matbutiker och andra servicepunkter (apotek, bibliotek, gym, bank, post och kiosk) så man slipper stressen att gå in i en stormarknad eller ta sig in till stan. Dessutom ska skola och dagis (förutsättning att kvaliteten är god och mina barn ryms med) finnas på gångavstånd till hem och kollektivtrafiken. Just nu bor vi ungefär på ett sånt område (med undantaget att Prisman effektiv suger ut all vår lokala service - fy fy!). Många av den sorten förorter finns det inte i Helsingfors- alla ungefär byggda på samma gång och på samma avstånd in till stan. Alla med obeskrivligt dyra stora bostäder, få med egen gård.
Om man sen ändå blir tvungen att köpa den där andra bilen när man flyttar till något större, ja då kan man ju lika gärna flytta ut till billigare orter med öppnare landskap. Tiden i bilen blir ju inte mycket längre ändå -det som tar tid är rusningen inom Helsingfors stads gränser.
Skärpning planeringskontoret!
No comments:
Post a Comment