Jag borde väl vara nöjd. Jag har själv gått skola i USA och sett deras skolmat. Jag har ätit skolmat både i Tyskland och Frankrike. Och jag har alltid tyckt att "nog har vi ju det ändå bra bra där hemma i Finland med vår skolmat". För jag var inte den som klagade på skolmaten. Jag åt den med god aptit.
Men något har hänt. Visst hade jag tidigare läst om hur lite skolmaten får kosta nuförtiden. Visst har jag hört ryktas att maten är såsig, mjölig och oaptitlig. Men på något sätt ville jag inte ta till mig den informationen. En orsak till det var att jag kände en otrolig lättnad över att någon annan också tar på sig ansvaret att servera mitt barn varm mat varje dag. Så skönt, ett problem mindre. För tänk om jag skulle vara tvungen att skicka med en matsäck varje morgon i dotterns dagisryggsäck. Nej hujedamej. Tanken får mig att flippa nästa lika mycket som tanken på att ha en hund som man måste valla varje dag, utöver småbarnsstressen. Dessutom var jag rent utsagt i sjunde himlen när dottern började på dagis. Efter ett halvårs envist matvägrande började hon plötsligt öppna munnen vid lunch. Personalen rapporterade att hon åt dubbla portionen. Hon var duktig på att äta, sa de. Jag trodde inte mina öron. Men de fick rätt, för vid extra rådgivningskollen efter 2 månader på dagis hade hon gått upp mer i vikt än på ett halvår innan. Dottern åt på dagis, vilken lättnad. I något skede nämde jag saken till min chef, att vi alltid har enorma problem med dotterns aptit under semester och att dottern faktiskt åt bäst med sina kompisar på dagis. Chefen utbrast: men det är ju ypperligt för företaget, du kan aldrig ta alltför långa semestrar då maten på dagis är så eftertraktad! Och just så kändes det när jag var som mest stressad; skönt att hon tankar på dagis, då är det inte så farligt att hon kniper ihop hemma.
Men jag har ändrat mig. Den ursprungliga orsaken till att jag kom att tänka på det här var att Helsingfors stad för ett år sedan slutade producera dagismat i egen regi. Istället utlokaliserades maten till företaget Palmia, som också sköter skolmaten. Det fick mig att bli orolig. Tänk om ryktena var sanna. Tänk om maten var oaptitlig. Betydde det att dotterns skulle sluta äta även på dagis? När jag spann vidare på tanken blev jag smått förargad. Alltså nog är det ju höjden, att det stället där dottern självmant gapar efter mat ska vara det stället där maten är minst näringsrik. Det borde ju definitivt vara tvärtom. De vet nog inte vad matvägrarföräldrar tampas med de där beslutsfattarna.
Sedan dess har jag låtit tankarna ligga. Jag har följt upp ätandet med jämna mellanrum och oroat mig i mitt stilla sinne. Men framförallt har jag under det senaste halvåret koncentrerat mig på maten som serveras här hemma. För inte kan jag väl gå ut och kritisera dagismaten som består av spenatplättar med potatismos och samma kväll servera mikrovärmda spenatplättar med grynost här hemma? Nej det går ju inte. Men i min lättja förmådde jag inte mig själv ändra på köpvanorna; veckans huvudingrediens bestod av maletkött (med pasta) och laxmedaljonger (med mos) och när den orken för att tillräda mat tog slut fyllde vi på med leverlåda, fiskpinnar och spenatsoppa. Grönsakerna bestod av färdigt kokta morötter, rårivna morötter, gurka och tomat. Ibland lite avokado.
I våras hade vi en längre period av tufft trotsmotstånd från dottern. Underligt tyckte jag. Trodde faktiskt att förra sommarens maktkamp hade avslutats och vi hade gått vidare. Eftersom jag just läst boken Råsmart Familj kopplade jag ihop humöret med maten och bestämde mig för att nu får det vara nog. Som ni kanske läst här tidigare så slängde vi över en natt ut pastan, brödet, mjölken och så gott som allt rött kött. Socker blev bannlyst här hemma. Hör och häpna: aptiten hos vår lilla matvägrare ökade, nästan över en natt. Trotset försvann och istället fick vi en härlig mat- (och prat-)glad liten tös. Visst kan hon visa sin vilja fortfarande, sin härliga bestämda vilja som driver oss till vansinne, men det är definitivt inte vardag hos oss mera utan det är kryddan som gör det spännande (och utmanande) att vara förälder.
Jag trodde att jag inbillade mig. Att det inte kan vara så här enkelt. Men även hubben har märkt skillnaden. När vi är bortbjudna och det serveras sötsaker (bulla, kex, glass) kan vi räkna med antingen en jobbig kväll eller en tuff nästa dag. Vi har inte tänkt göra något åt den saken. Det tycker vi att är okej, för vi vill att vår dotter ska kunna vara bortbjuden utan att vi förbjuder henne att äta vad de andra äter. Annat skulle det ju vara om hon var allergisk (går förvisso att debatera, är man allergisk om reaktionen inte ligger i hudutslagen utan i temperamentet?). Men vad som oroar mig så där på allvar är dagismaten. Nu har vi varit hemma i nästan två månader och sockret har inte funnits i vår vardagliga diet. Vad händer när det blir morgonmål, lunch och mellanmål i Palmias regi? Ska vi tillbaka till blodsockerpendlandet i höst igen?
Jag är också förbryllad över en sak. Hur kan det vara så att parkmaten som serveras i Helsinfors parker är mer näringsrik än den mat som serveras året om i staden dagisar? Vad är det för fel på våra beslutsfattare? Fattar de inte att mer grönt och näringsrikt och mindre (hormonberikat) kött/mjölk och tomma kolhydrater leder endast till bättre resultat. Jag skulle tro att barnen inte blir lika lätt sjuka (på min läslista har jag boken Kärnfrisk familj som behandlar den saken), att deras humör på dagis är bättre och det blir lättare för personalen att ta hand om dem, att de har bättre koncentrationsförmåga och orkar mer även där hemma. Alla vinner ju på ett sådan koncept, även stadens beslutsfattare som är föräldrar till dagis och skolbarn!!! Och i min mammalogik kombinerat med ekonomlogiken så skulle ju mindre sjuka barn leda till mindre frånvaro på arbetsplatserna, mindre inhoppare på dagis, dvs även lägre kostnader.
Kolla in bilden nedan som jag hittade på sidan "Operation skolmat". Vilken skulle du välja om du fick?
Skolmatsalternativ
No comments:
Post a Comment