Genetiskt betingat städdille

De som känner mig sedan liten vet att min starka sida aldrig varit ordning och reda. Att växa upp i en familj med städdille och själv inte känna någon sorts genetisk gemenskap på den punkten var svårt. Från tidig barndom kommer jag ihåg hur jag gömde mig från lördagsstädandet i bastun. Tyvärr var det inget bra gömställe, eftersom även bastun fick sig en omgång varje veckan hemma i Big Bay. Mina föräldrar undrade om inte jag skulle behöva en hushållerska för att klara av att hålla hushållet i skick när jag flyttat hemifrån. I ärlighetens namn måste jag säga att även jag funderat på den saken många gånger under de senaste 5 åren (i Chile hade vi en "nana" som kom och städade, lagade mat och strök en gång i veckan, vilken lyx!). Hur skönt skulle det inte vara att någon bara fixar allt det där. Mannen försöker ibland, men hans styrka ligger i att bädda fina sängar och stryka det nödvändigaste. På de andra områdena är vi ungefär lika svaga. Skatteavdraget på städhjälp var ju också en gudagåva för mig. Men nu är det länge sedan vi haft en städerska, orkade liksom inte med det där förstädandet ellet att vara borta i 3-4h i sträck.  Så jag kämpar på, med små (emellanåt stora) eftergifter på prydligheten och renheten i vårt hem. Det blir mycket damm med 4 personer som springer omkring på små ytor. Mycket damm.

Döm om min förvåning när dottern, 3,5 år, för någon månad sedan greppade dammsugarn (som råkat bli och surra mitt på vardagsrumsgolvet) och började ivrigt dammsuga både här och där. Jag var snabb att ställa om handtaget så att den passade hennes längd. Vips hade hon dammsugat både vardagsrum, eget rum och vårt sovrum. Sonen är också glad i dammsugaren så han sprang ivrigt efter och hjälpte till med sladden. Idag hittade dottern en liten handduk som hon bad mig väta. Snart hittade jag henne vid fönsterbrädet när hon snällt torkade veckans dammsamling. Städgenen har uppenbarligen hoppat över en generation...

En annan rolig anekdot om dotterns städdille kommer jag ihåg från hennes första dagisår. En eftermiddag när jag kom och hämtade henne satt dagistanterna på sandlådskanten med ett stort leende på läpparna. De berättade hur dottern avsiktligen hällt ut sitt mjölkglas på golvet och hur de som bestraffning satt henne att torka upp den spillda mjölken själv. Jag brast ut i gapskratt. Hahahaha, sa jag, vilken bestraffning! Hon älskar att torka golv! Nu kommer hon att hälla ut mjölk varje dag. Men det lät hon faktiskt bli. Idag däremot när G:s mjölkmugg flög i golvet o mjölken strittade långt in på vardagsrumsgolvet hände det igen. Dottern hoppade snabbt upp från sin plats och bad att få torka upp. Det finns hopp om att mina egna barnbarn ska få växa upp i ett prydligt och städat hem!

Emellanåt får jag Filifjonkan-syndromet och vädurens värsta egenskaper gör livet hårt för övriga familjemedlemmar när jag fått för mig att nu bannemig ska det bli rent. Jag har ju ändå vuxit upp i ett hem med klara städregler och visst gör sig den uppfostran sig påmind ibland (senast varje lördag, goddamnit). Sådana gånger när jag frenetiskt försöker sortera knivar och gafflar i rätt hål i diskmaskinen brukar jag tänka att det är nog dags att koppla bort på hemmafronten och snabbt gå tillbaka på jobb. Det är ju absolut inte hälsosamt att bli för filifjonkig!