Blir varje gång lika förgrymmad när jämställdhetsdebatten blossar upp på insändarsidorna. Enkelspåriga och repetitiva. Svarta och vita. Att vara eller inte vara hemma med barnen, hemmafru, hemmamamma.
Fru Mikkonen på finska sidan och fru Hannus på den svenska använder sin lediga tid till att svartmåla alla de mammor som valt annorlunda än de. De förespråkar ett ideal där mamman ger upp alla sina yrkesambitioner, mannen bär hem brödet och barnen får en harmonisk och idyllisk uppfostran i hemmet, långt från alla onda krafter som finns utanför hemmets fyra väggar. Som om världen skulle vara så svartvit.
Själv tycker jag att det sätt som saken diskuteras på insändarsidorna är absurt. Jag har skötts utanför hemmet från tidig ålder. Förstår inte hur jag tagit skada av det. Tvärtom; dagarna i barnträdgården och hos dagmamma har gett mig vägkost för livet. För vad är det för fel på att barnen sköts dagtid av någon annan än mamman (eller pappan) om den som sköter barnet erbjuder all den trygghet och närhet som ett litet barn behöver?
Jag kan förstå att alla är vi olika och alla väljer vi enligt vår egen övertygelse. Men varför måste dessa övertygelser prompt prackas på alla andra som väljer annorlunda? Skulle det inte vara mer konstruktivt att diskutera samhällets (arbetsmarknadens) till det yttre så jämlika struktur men som under ytan genom sina attityder varken tillåter hemmapappor eller flexjobb, eller alternativa lösningar till de institutionaliserade dagvårdsplatserna.
Jag tycker inte att man som akademiskt högt utbildad ambitiös kvinna ska behöva känna sig stigmatiserad för att man väljer att gå tidigt tillbaka på jobb. Inte ska heller en kvinna, vare sig hon är högt utbildad eller inte, känna sig utbuad för att hon vill satsa på hemmet när barnen är små. I jämlikhetens namn borde samma gälla för män men i verkligheten har vi en lång väg att vandra för att det ska bli sant, åtminstone inom vissa yrkesområden.
Själv kommenterade jag under veckoslutet ett inlägg at Alfamamman Peppe på hennes blogg på HBL:s sidor. Hon undrade hur småbarnsföräldrar orkar (kolla här: Alfamamman). Och det är ju just det vi borde diskutera för det är nog det som är det riktigt relevanta när det kommer till kritan. Hur orkar vi, med sömnlösa nätter, med krävande fulltids jobb (må det vara hemjobbet eller kontorsjobbet), och med barn som prövar våra gränser, och far/mor föräldrar som bor på annan ort? För mig handlar det inte bara om barnens grundtrygghet. Jag är övertygad om att också andra vuxna hängivna personer kan sköta den uppgiften minst lika bra som jag under några timmar av dygnet. Nej, för mig handlar det om hela paketet: hur ro i land med allt, utan att bli utbränd på köpet. Och handen på hjärtat från denna ambitiösa jämställdhetsmorsa: det är attans mycket lättare att orka när man väljer att vara hemma. På bekostnad av jämställdheten. Men jag godkänner inte att det är så vi ska ha det. Istället efterlyser jag en mer mångfasetterad debatt; framförallt efterlyser jag mera alternativ till hur man kombinerar familj, arbetsliv och eget välmående!
Because I still think you can have it all...
No comments:
Post a Comment